Inför förra valet talade Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt gärna om vikten av att ”bildsätta” politiken – alltså att förmedla positiva bilder till väljarna.
De interiörer från Stockholmsmoderaternas nomineringsprocess som nu har blivit offentliga är inte en sådan bild. Oavsett hur omfattande oegentligheterna har varit så är det en partiorganisation i kris som nu ställs ut till allmänt beskådande.
Misstron mellan olika grupperingar i Stockholmsmoderaterna är betydande, anklagelserna är allvarliga och historien är inte över. Nu ska partiet utreda anklagelserna mot flera av kandidaterna på partiets valsedlar och hoppas kunna klubba listorna kommande helg.
Det är svårt att tro att det går att utreda på en vecka. Och det kommer i alla fall att ta längre tid att hantera förtroendekrisen, både internt och gentemot väljarna.
I det svenska valsystemet finns ett ganska försiktigt inslag av personval, som innebär att väljarna kan ändra partiernas rangordning och kryssa in sina egna favoritkandidater.
För fyra år sedan var det bara 22 procent av väljarna som använde den möjligheten, och bara sex av dagens riksdagsledamöter tog sig in med hjälp av personröster.
Resterande 343 riksdagsledamöter är alltså de som partierna själva ville ha in, utvalda genom olika typer av interna nomineringsprocesser.
Väljarna måste naturligtvis kunna räkna med att dessa sker i demokratisk ordning. Men de svenska partiernas snabbt sjunkande medlemssiffror innebär också att de blir lättare att manipulera.
I en svag partiorganisation är det lättare att ta sig fram, schyst eller oschyst, än det är att vinna en förtroendepost genom en framgångsrik personvalskampanj. Så ser frestelsen ut.
Göran Eriksson analyserar politik i SvD. goran.eriksson@svd.se
