Drömmen om dessa flydda tider märks även i årets svenska valkampanj. När ett problem dyker upp går frågan reflexmässigt till våra vanligaste politiker om hur de tänker lösa det. Vi låtsas – förmodligen mot bättre vetande – som om politikerna vore allvetande universalgenier. Dessutom låtsas vi att de har allsmäktig förmåga att styra och ställa efter behag. Som om politiska vägval bara vore en fråga om god vilja.

Så kan allmänna val förvandlas till en skönhetstävling om vem som ritar det vackraste luftslottet.

Detta är inte enbart ett svenskt fenomen. Samma mönster finns runt om i Europa. I länder som Tyskland och Frankrike kan vi i dessa dagar också se fortsättningen. Efter valseger kommer svekdebatt. Sedan väntar bestraffning i opinionsundersökningar och regionala val. Väljarnas missnöje beskrivs som ”politikerförakt”, vilket i en del av Europa ses som välgrundat. I Sverige uppfattas det som ett hot mot demokratin, i synnerhet av politikerna själva.

Det underliggande problemet, som ibland rubriceras som ”demokratins kris”, är att den nationella politikens förutsättningar förändrats.

Vi begär av politikerna att de både skall vara representativa och ansvarstagande, både företräda sina väljares önskemål och ansvarsfullt styra landet genom den globala turbulensen. I en allt djupare integrerad värld växer motsättningen mellan de båda kraven. Väljarnas önskemål ställs mot andra hänsyn.

I dagens värld bestämmer vi inte ensamma över våra prioriteringar. Omvärldens prioriteringar blir ofta nödvändigtvis även våra och det måste ansvarstagande politiker respektera, även om väljarna ogillar det. Dagens grekiska drama avspeglar ovanligt tydligt den motsättningen. Premiärminister Giorgios Papandreou försöker modigt genomföra en ansvarsfull politik – trots alla protester.

– Vi vet alla vad som måste göras, men om vi gör det så vet vi inte hur vi blir återvalda.

Så formulerades detta demokratiska dilemma för länge sedan av Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister och ordföranden i eurogruppen. Den formuleringen har fortsatt aktualitet, särskilt inför veckans EU-toppmöte, där tio års försummade reformplaner återanvänds och utropas till en ny strategi för de kommande tio åren (”Europa 2020”).

Ett uttryck för den nationella politikens växande vanmakt är att de gamla ideologiska skiljelinjerna blir otydliga. Regeringar till höger och vänster tenderar att likna varandra, när högern för ”vänsterpolitik” och vänstern ”högerpolitik”.

En del besvikna väljare som inte längre känner igen sig lockas av allehanda pratmakare. Andra lockas av det bekväma sofflocket.