NEW YORK Det är lätt att tro att amerikansk politik utspelar sig mot en bakgrund av vit marmor och perfekt klippta gräsmattor i Washington D.C. Men det kan lika gärna avgöras på en bakgård i Indiana, där Alan Huffman träffar en före detta flickvän till en kandidat som berättar om hur han misshandlat henne.

Intet mänskligt är Huffman främmande. Horor, knark, otrohet. Skattebrott, spelberoende, mutor. Alla har vi något smaskigt att komma med. Det kallas oppo. Research om oppositionen. Huffmans sydstatsdialekt är len som honung, men hans uppdrag är att krossa sin uppdragsgivares motståndare, genom att ta reda på precis allt.

Det är en hemlighetsfull del av politisk konsultverksamhet, som helt enkelt handlar om att gräva upp skit. De bästa källorna? Alla som är något före detta. Kollegor, arbetsgivare, älskare. Men allt måste kunna dokumenteras. Han är inte i hitta-på-branschen; det är en annan politisk genre. Och han måste hålla sig inom lagens ramar – ingen uppdragsgivare vill behöva förklara ett Watergate-inbrott. Han levererar sedan en rapport och kampanjmakarna väljer vad de vill använda.

Oralsex med praktikanter i Vita huset är helt okej. Hustrumisshandel är inte okej.

När jag frågar om han verkligen gör demokratin en tjänst svarar han ja. Han är ingen moraldomare. Och ingen människa är heller helt ren. Men väljarna förtjänar att få reda på hela sanningen om den som ska skapa de lagar som styr deras liv. Sen får de själva avgöra.

Och vad väljare accepterar varierar. Oralsex med praktikanter i Vita huset är – i stil med veckans snackis om JFK – helt okej. Hustrumisshandel är inte okej. Till exempel. Men oavsett moraliska värderingar är det svårt att ha förtroende för någon med riktigt uselt omdöme – att i likhet med Anthony Weiner skicka runt bilder på sin penis kan räknas som yttrandefrihet, men det är inte ett plus för den som också vill ha sitt finger på kärnvapenknappen.

Huffman och hans partner, som just skrivit en bok om sin verksamhet, är fristående, men deras uppdrag kommer främst från den demokratiska sidan. I årets runda av republikanska primärval har de dock sett mer oppo än tidigare, att döma av de negativa kampanjerna. Det tyder i sin tur på att mer pengar har spenderats – oppo är inte billigt. Med obegränsade tillgångar som super-PAC:s kan samla in kan kandidaterna granskas ännu hårdare. ”Den som har gjort något och tror att det inte kommer att hittas, har helt enkelt fel”, säger Huffman.

Men ibland har de också häpnat över avsaknaden av research, efter att exempelvis Herman Cains kampanj föll samman efter anklagelser om sexuella trakasserier. Det viktigaste jobbet för Huffman är nämligen ironiskt nog ofta att granska den egna kandidaten. Att kandidaten talar sanning inför sina egna går nämligen sällan att räkna med. Förträngning är också högst mänskligt.

Idealiskt sett ska kandidaten redan ha erkänt sina egna synder inför väljarna. Den som frivilligt berättar blir oftast förlåten och anses vara en modig person. Utöver att sanningen befriar kan det ju dessutom vara en besparing på några hundratusen dollar.