I ett par sakfrågor skiljer sig tydligt uppfattningarna mellan de två blocken i svensk politik. Det framgick vid Riksdagens partiledaredebatt inför valet till EU-parlamentet.

Samtliga partier förespråkar ambitiösa mål för EU:s klimatpolitik men alla undvek nyckelfrågan hur omställningen skall finansieras. Däremot blottades oenighet både om målsättningarna och om hur de skall förverkligas. En central stridsfråga gäller vad som i klimatförhandlingarna kallas ”flexibla mekanismer” och som innebär att ett land skall kunna räkna sig till godo om det gör investeringar utomlands för att minska utsläppen av växthusgaser. Statsminister Fredrik Reinfeldt vill att ungefär hälften av den svenska minskningen skall kunna ske genom åtgärder utanför Sverige. Det kritiserar Miljöpartiets Peter Eriksson som kallar det för en ”smitarstrategi”. Reinfeldt talar om ”vänsterns klimatnationalism” och betonar att utan insatser utomlands saknas förutsättningar för en internationell uppgörelse i Köpenhamn i december. När Sverige där som ordförande skall leda EU-sidan i förhandlingarna om ett nytt klimatavtal blir ”de flexibla mekanismerna” med säkerhet en huvudpunkt.

Socialdemokraternas Mona Sahlin och Vänsterns Lars Ohly driver hårt frågor som berör sysselsättningen och villkoren på arbetsmarknaden. Båda förespråkar en expansivare ekonomisk politik och målar upp skräckbilder med hot för de svenska kollektivavtalen. Regeringen förespråkar stabil ordning i de offentliga finanserna och anser att den kan rädda den svenska modellen genom några enkla justeringar. Frågorna är mycket emotionellt laddade i slutspurten inför valet den 7 juni. I sak handlar det om det så kallade utstationeringsdirektivet, som reglerar minimivillkoren för arbetskraft på tillfälliga uppdrag i ett annat land. Ingen kan idag med säkerhet förutse resultatet om det skulle bli en omförhandling av denna reglering.

Centerpartiets Maud Olofsson profilerar sig genom att driva frågan om patienters rätt till vård utomlands utan förhandsbesked från landsting och andra myndigheter. Det motsätter sig både Sahlin och Ohly, medan kristdemokraternas Göran Hägglund stödde Olofssons krav på att patienterna själv skall få bestämma. Hägglund har uppenbarligen glömt bort att han själv lagt ett lagförslag med krav på förhandsbesked.

Folkpartiledaren Jan Björklund utmärkte sig med de mest långtgående kraven i debatten. Han vill skrota den gemensamma jordbrukspolitiken, inrätta en europeisk federal polis (FBI), bekämpa växthuseffekten med mer kärnkraft och ansluta Sverige till den gemensamma valutan, euron. Det senare kravet föranledde några meningsutbyten som mest upprepade argumenten från folkomröstningen 2003. Även om Björklunds önskelista bara marginellt berör frågor som EU-parlamentet kan påverka så lyckades han profilera sig som med främste EU-entusiasten bland partiledarna.