Under stora delar av Sofias 17-åriga liv har båda föräldrarna suttit på behandlingshem, anstalter eller häkten. Hon har varit arg på dem många gånger. Men hon lyser upp när hon berättar om lugna stunder, hur de bara cyklade runt eller hade picknick tillsammans när någon av dem besökte henne i fosterhemmet under permissioner.

– Det svåraste då var att inte veta hur jag skulle få tag på dem. Jag fick inte ringa, jag måste be demringa upp och de kunde bara göra det på vissa tider.

Sofia minns inte var pappa satt i fängelse när hon hälsade på. Men hon vet att hon hade en Snickers choklad och en noga inslagen present.
– Vakterna bara tog mina saker, slet upp papperet, luktade på chokladen. Det var så brutalt. Jag skrek och svor, jag var väldigt kaxig på den tiden. Men jag besökte honom inte någon mer gång.

Vi träffar Sofia över en kaffe i Bryggans lokaler i Stockholm. Den ideella föreningen stöttar barn och unga med föräldrar som sitter eller har suttit i fängelse. I rummet bredvid finns kritor, ritblock, spel och böcker där barnen kan pyssla. Personalen ordnar aktiviteter och leder kurser för både barn och föräldrar. Sofia deltar i en ungdomsgrupp som träffas en gång i månaden.

– Det är bra. Det är lärorikt att upptäcka att andra haft det likadant och höra hur de har reagerat, tycker hon.

Hennes föräldrar har godkänt att hon berättar öppet om sina erfarenheter. Vi väljer ändå att inte publicera hennes efternamn. Sofias mamma sitter åter på ett behandlingshem där Sofia nyligen besökt henne. Pappan bor med sambo på en mindre ort, ”han sköter sig sedan flera år”, säger Sofia.

Föräldrarna skilde sig tidigt. Länge tänkte hon att både skilsmässan och drogerna var hennes fel, för att hon var så jobbig. En dag knackade polisen på dörren. Sofia var bara i treårsåldern men hon minns exakt var hon stod i lägenheten. Och hur hon tänkte:

– Om jag gömmer mig går det över, jag måste gömma mig i garderoben. Jag var jäkligt rädd, men mamma var så ledsen och jag försökte lugna henne när dem tog mig. ”Jag ska hitta dig igen”, ropade jag.

I sex år blev Sofia kvar i fosterhemmet där det fanns upp till sju andra barn. Sedan fick hon flytta hem till mamma igen. Det gick hyfsat bra ett par år.
– Men som barn märker man att något förändrats. Man försöker stänga ute, men man blir orolig. Jag började rota i hennes saker för att jag ville vet vad som pågick. Hon hade börjat med droger igen.

Kaos, är ett ord som Sofia upprepar. Kaos, bråk och konstiga människor. Hon gick i sjuan när mamman häktades. En tid hos pappa, tillbaka till mamma som häktas igen, jourhem och nu åter hos pappan. Hon har gått i fem olika grundskolor på tre orter.

Socialtjänsten har varit inblandad, men Sofia är kritisk. Hon har känt sig övergiven även av dem många gånger, hon skulle ha velat ha mer stöd och praktisk hjälp när hon bodde med sin knarkande mamma.

Under en period rökte Sofia marijuana och sniffade bensin.
– Jag var deprimerad med det gjorde mig inte gladare, så det finns ingen anledning att fortsätta. Jag har tänkt på mamma och skaffat mig en regel: att aldrig bli kär i någon som är drogberoende, du kommer att fastna själv.