Varje vinter sprids runt 300 000 ton vägsalt ut för att förhindra trafikolyckor. Men saltet tar sig ner till grundvattnet och hotar på sikt dricksvattenförsörjningen. En svårlöst konflikt mellan trafiksäkerhet och miljö, menar experter.

Vintern nalkas, och med den kyla, snö och ishala vägar. Isen på vägbanorna kan tas bort med salt, och därmed minskas antalet olyckor. Men i stället hotas vårt vanligaste och värdefullaste livsmedel, dricksvattnet.
Vägsaltet förstör grundvattenmagasin och enskilda brunnar. Det gäller främst de delar av landet där vattentäkter ligger i anslutning till grusåsar eller stora sandområden, och där vägar med tät trafik samtidigt löper fram.
Totalt sprids det ut cirka 300 000 ton salt per år på de svenska vägarna. Mängden varierar år från år, beroende på vintervädret. Vissa brunnar och grundvattentäkter har redan blivit förstörda, och många stora grundvattenmagasin är nu i farozonen när kloridhalten i vattnet stiger.















Vägsaltet hamnar så småningom vid sidan av vägen. Den tunga saltlaken sipprar neråt och koncentreras i grundvatten-
magasinets djupaste delar.







Om salt inte användes för att få bort farlig isbeläggning på vägbanorna skulle vi ha betydligt fler halkolyckor vintertid. Enligt beräkningar skulle antalet döda och svårt skadade i trafiken öka med cirka 60 personer varje vinter. Därtill kommer alla lindrigt skadade, och alla mer eller mindre demolerade bilar.
- Vägsaltningen håller på att utvecklas till ett stort problem. Den bidrar till att förhindra svåra trafikolyckor, men har samtidigt blivit ett allvarligt hot mot vår försörjning med bra grundvatten. Kloridhalterna ökar snabbt i många vattentäkter. Vi har fått en svårlöst konflikt mellan trafiksäkerhet och miljö, säger förste statsgeolog Carl-Fredrik Müllern vid Sveriges geologiska undersökning, SGU, i Uppsala.

Det finns dock vissa åtgärder att ta till för att skydda grundvattnet. Längs de vägavsnitt som löper över grundvattenmagasin kan man bygga dräneringssystemen och samla in allt dagvatten i täta diken, som sedan för bort salthaltigt vatten från det känsliga området.
Vidare måste man beakta grundvattenfrågan när nya trafikleder projekteras. Inga vägar bör i framtiden få byggas på eller vid grundvattenmagasin, anser Carl-Fredrik Müllern.
Sedan urminnes tid har vandringsleder och vägar lagts på grusåsar. Där är torrt och bra dränerat, och det är lätt att bygga i åsarnas grus och sand. Men dessa ryggar, som ibland sträcker sig tiotals mil genom landskapet, utgör också våra bästa grundvattentäkter.

I Ulebokällan, som ligger vid Dalkarlsåsen mellan Heby och Tärnsjö i Västmanlands län, har kloridhalten ökat med 800 procent sedan saltningen började i slutet på 1960-talet. Ulebokällan har en tillrinning om två miljoner liter vatten per dygn. SGU har de senaste åren borrat och kontrollerat grundvattnet på ett antal platser längs åsen, och överallt noterades förhöjda kloridhalter.
Väg 67 går på åsen, och den är hårt trafikerad. För att undvika halkolyckor saltas vägen kraftigt, med 15 ton salt per år och kilometer. De senaste tio åren har runt 3 000 ton salt strötts ut på den aktuella sträckan. Stora vägar, som Europavägar, saltas ännu mer på vissa avsnitt.
- Den naturliga kloridhalten i Dalkarlsåsens grundvatten är fem milligram per liter vatten. Halterna är nu mycket högre längs hela åsen. Det salt som går ner i grundvattnet ansamlas på djupet eftersom saltet är tungt. I en av grundvattnets djuphålor har vi mätt upp 360 milligram klorid per liter vatten, berättar Carl-Fredrik Müllern.

Vägverket planerar nu att bygga om en del av väg 67, som går längs Dalkarlsåsen. Flera alternativa sträckningar har tagits fram, varav några delvis lämnat det vattenförande åsområdet. SGU har yttrat sig över ombyggnadsplanerna, och konstaterar att grusåsen är en av de största reserverna för vattenförsörjningen i regionen.
SGU vill därför ha en kompletterande utredning för ett alternativ som ännu bättre skyddar grundvattenmagasinet.
Carl-Fredrik Müllern påpekar att ett saltskadat grundvatten inte är förstört för all framtid. Upphör saltningen kommer kloridhalterna att långsamt gå tillbaka. Stora delar av vårt land, inklusive området där Dalkarlsåsen går fram, var en gång täckt av hav. Och havsvattnet var salt. När landet sedan höjdes ur vattnet sköljdes saltet med tiden bort ur marken och grundvattnet. Därför vet man att kloridhalten i skadade brunnar så småningom minskar när salttillförseln upphör.
Detta gäller dock inte om man vid brunnsborrning kommit ner till de nivåer där det finns naturligt saltvatten. Det handlar dels om relikt (gammalt) salt på djupet i områden som legat under havet, och dels nära kusterna där havsvatten kan tränga in.

Hur många kommunala vattentäkter och enskilda brunnar som påverkats av vägsalt vet man inte. Att många drabbats visar de utredningar som hittills gjorts. Under hösten år 2000 inventerade SGU 110 enskilda brunnar för dricksvatten längs vägarna 83 och 50 i Hälsingland. Av brunnarna var hälften grävda och hälften borrade, och alla fanns inom hundra meter från vägen. Vattenanalyserna visade att 22 brunnar hade en kloridhalt som översteg 100 milligram per liter vatten. För 26 brunnar låg kloridhalten på mellan 26 och 100 milligram. De övriga 66 hade kloridhalter på upp till 25 milligram.
Ett första gränsvärde för kloridhalten i vattnet är hundra milligram per liter. Då får vattnet vad som kallas en teknisk anmärkning. En sådan nivå innebär frätskador på kommunens ledningar och pumpar, och att hushållens diskmaskiner, tvättmaskiner och liknande börjar få rostangrepp. Vid en nivå på mellan 50 och 80 milligram klorid brukar därför kommunerna gripa in och gå över till någon annan vattenkälla.
Enligt Carl-Fredrik Müllern utgör en kloridhalt om 100 milligram per liter vatten inte någon hälsofara. Vi strör betydligt mer salt på maten. Vid cirka 300 milligram går en smakgräns, över den nivån tycker de flesta att vattnet smakar salt och illa.

För kommuner, eller privatpersoner, som fått höjda kloridhalter i en vattentäkt är kloriden också en varning av allvarligare slag. Det är en indikation på att brunnen förorenats av vatten som runnit från en väg. Sådant vatten innehåller andra och farligare föroreningar från trafiken. Det handlar om bensin- och oljerester, tungmetaller och kemikalier.
- Skyddet av vårt grundvatten har länge negligerats, och vi har saknat kunskap på området. Det var först på 1970-talet som man började kartlägga våra grundvattenmagasin i regional skala, berättar Carl-Fredrik Müllern.
Bland de 15 nationella miljömål som riksdagen antog 1999 fanns grundvatten av bra kvalitet med som ett delmål. SGU har huvudansvaret för detta, och arbetet med att kartlägga de viktigaste grundvattenresurserna i landet är redan i gång.
Grusåsar och andra geologiska formationer som ger bra dricksvatten i stor mängd måste också skyddas mot såväl vägsalt som föroreningar från jordbruk och industriverksamhet, och mot överuttag av vatten.

Bengt Jonsson
08-13 50 00