När vår dotter var mindre delade mannen och jag på hämtningar och lämningar hos dagmamma och skola. Vi var lika närvarande och ansvarstagande som föräldrar. Ändå var det alltid mig alla ringde om det var något som rörde dottern.
– Hej, det har kört ihop sig lite, kan Lisa följa med er hem idag efter skolan, kanske en mamma undrade.
– Vet inte, det är hennes pappa som hämtar idag. Ring honom, svarade jag.
Vissa tyckte att det var konstigt. På gränsen till oartigt. Men jag ville inte bli en grindvakt i min dotters liv. Eller projektledare i familjen. Jag ville att mannen skulle betraktas som en lika självklar förälder som jag, inte bara på pappret utan även i verkliga livet. Och av alla, inte enbart av mig och dottern.
Minnet slår mig när jag surfar runt bland pappakamp-sajterna som blir allt fler och skriker ut sin smärta på internet. Det handlar om pappor som mist vårdnaden om sina barn och kämpar för att få bli en del av deras liv igen. Så här skriver en pappa på minpappa.nu:
”Det har gått över ett år. Jag har knappt sett mina pojkar... Men jag ger inte upp.
Mitt mål är att de ska växa upp med mig lika mycket som med henne. Och jag kommer lyckas med det. Hon kallar mig förnedrande saker och försöker få mig att framstå som en dålig förälder men varken hon eller jag kommer vara de som dömer huruvida man duger eller inte i sin föräldraroll. Det kommer barnen göra.”
Grundaren av sajten, Per Frennbro, har tillsammans med några andra drabbade undersökt hur pappor behandlats i vårdnadsutredningar i Skånes kommuner de senaste tre åren. Det är en partsinlaga, inte helt vetenskaplig och den innehåller en del laddade ord. Samtidigt råder det ingen tvekan om att pappor faktiskt är diskriminerade i vårdnadsprocesser. Även om resultatet skiljer sig mycket från kommun till kommun. I Lund tilldömdes inte en enda pappa vårdnaden. I Kristianstad dömdes 42 procent av fallen till pappans fördel.
Vårdnadsutredningar är inga fredsförhandlingar. Det är vägs ände, föräldraskapets Waterloo. De allra flesta föräldrar kommer själva överens om gemensam vårdnad efter en separation. I rätten hamnar föräldrar som av olika anledningar inte kan samarbeta. Här kan bara koras en vinnare och en förlorare.
Det är en värld där pappor beskylls för att vara våldsmän och incestuösa. Och vissa är det. Mammor sägs vara missbrukare och psykiskt sjuka. Och vissa är det. Ibland är beskyllningarna omvända. Mellan dem en socialarbetare satt att utreda, som kallas kärring och hatas av båda eftersom att bli ifrågasatt som förälder är det som provocerar oss mest av allt. En socialarbetare som trots påtryckningar från två vuxna människor, deras släkt och vänner ska bortse ifrån vad som är rättvist och bara se till barnets bästa. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men ska inte vara tvingad att träffa dem. Föräldrar har inte rätt till sina barn. Vi måste förtjäna dem.
Nyckeln till att fler pappor ska ha en chans att visa att de gör det stavas jämställdhet. Och vägen till jämställdhet går via föräldraskapet. Idag plockas bara en femtedel av föräldraledigheten ut av pappor och bra pappor blir därför kollektivt bestraffade i vårdnadsutredningar. Det är dags att individualisera föräldraförsäkringen.
Anna Laestadius Larsson är redaktionschef på Amelia. anna.laestadius.larsson@svd.se
