Den förmodligen största risken (sic) med de oftast förvirrande turerna runt våra hälsolarm, förvisso inte enbart potentiellt hotande pandemier, är förtroendekrisen; att människor inte längre tror på och slutar lyssna på forskarna-experterna-myndigheterna- medierna. Det har förmodligen hänt till exempel med de många kostlarmen och cancerdito.
”Varför ska det vara sant denna gång när det hela tiden tidigare varit överdrifter och hajper?” är fullkomligt naturliga frågor som idag ingen av de ansvariga egentligen ger svar på, åtminstone inte när det gäller svininfluensan.
I en uppmärksammad krönika i den brittiska morgontidningen The Guardian krävde kolumnisten Simon Jenkins i onsdags, när vågorna svallade som högst runt pandemihotet, att en oberoende utredning borde tillsättas för att ta reda på varför allt blev så snett: varför riskerna med det pågående svininfluensautbrottet blev så överdrivna av forskarna och därefter av medierna. Ett fiasko, är hans betyg av hela hanteringen.
Nu kanske övertrampen var värre i Storbritannien. Den svenska officiella informationen och mediebevakningen har under dessa två veckor av svininfluensa ändå lyckats hålla en någorlunda anständig nivå, betydligt bättre till exempel än under fågelinfluensans härjningar 2005–2006. De svenska forskare och experter som brukar skrika högst i den professionella larmindustrin (se SvD 30/4) hann inte eller fick inte riktigt komma till tals med sina domedagsprofetior denna gång.
Mest patetiskt var kanske SVT-programmet Agenda i söndags som förgäves försökte få en panel av kända larmare och mindre larmiga larmare att svara på den envist upprepade frågan: Men hur farligt är detta egentligen? Ingen enda hade modet att säga att det vet vi faktiskt inte, men av vad vi vet hittills verkar det inte alls särskilt farligt.
I en snabbkommentar på nätet på lördagen medger den ledande brittiska medicinska tidskriften The Lancet att ”vår profession (forskningen får man anta) har skadats” men att tveksamma uttalandena från forskare inte behöver vara hajp (medvetet överdrivna) utan handlar om vetenskaplig osäkerhet, att forskarna och experterna helt enkelt inte vet och att journalisterna okritiskt återger deras uttalanden därför att de vet ännu mindre men utgår från att experten måste veta mer. Den outtalade symbios som leder till hajp.
Redan vid fågelinfluensan 2005–2006 kom WHO, Världshälsoorganisationen, i blåsväder för upprepade hotscenarier. En av WHO:s dåvarande chefer och FN:s nuvarande koordinator för fågel- och humaninfluensa, David Nabarro, påstod till exempel att 150 miljoner människor kommer att dö i fågelinfluensa.
Nu hävdar en av hans efterträdare på WHO, Keiji Fukuda, att två miljarder människor kan smittas av svininfluensa, motsvarande en tredjedel av mänskligheten. Och av dem kan ”ett stort antal dö”, förklarar han samma dag som de svenska myndigheterna tonar ned riskerna.
Som sagt: Inte lätt att hänga med i svängarna.
Den professionella ofta pr-drivna larmindustrins mål med att lansera det ena pandemihotet efter det andra är enkelt: Stampa fram mer resurser i konkurrens med alla andra behov. Kanske är människornas fortsatta förtroende mindre viktigt.
