Kollegan Mikael Holmström har som bekant kommit ut med sin digra studie av Sveriges hemliga Nato-förbindelser (”Den dolda alliansen”). Jag skulle på goda grunder kunna anklagas för jäv om jag skulle skriva en berömmande recension av vännen Mikaels verk. Däremot känner jag mig fri att ta det som utgångspunkt för ett par personliga reflektioner.

Redan på pärmens insida finns en kartbild över södra Östersjön som väcker mitt intresse. Den kommer från en polsk stabsövning under kalla krigets frostigaste tid och visar hur Warszawapakten skulle kunna invadera Skåne och de danska öarna. Den 3:e baltiska flottan skulle först inta Bornholm för att därefter landstiga i södra Skåne.

Till min bestörtning ser jag att den ena framstöten skulle ske här vid Norrekås och Örnahusen. Det är i och för sig ett militärt begripligt val. Kusten här är flack och långgrund. Inåt land öppnar sig slätten. En parallell stöt skulle komma väster om Ystad, vid Abbekås.

Det är väl likaså begripligt att landstigningen inte skulle ske vid skjutfälten Kabusa eller Ravlunda där vi ju under alla år övat på att bekämpa fienden. Där tänkte elake fi uppenbarligen inte möta oss.

För min generation beväringar var det ingen hemlighet vem som kunde dölja sig bakom begreppet fiende. Inte heller var det någon statshemlighet varifrån hjälpen skulle komma, vid behov. Den heliga formeln ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” såg vi nog alla mer som en diplomatisk besvärjelse än som en geopolitisk realitet. Den kulissen genomskådade vi.

Däremot var vi naturligtvis okunniga om hur omfattade Sveriges militära samarbete var med USA och Nato. Mikael Holmström har ju gjort det till sin specialitet att under många år bit för bit envist avslöja detaljerna. Läsaren får i boken en sammanställning av alla pusselbitarna, från kalla krigets dagar ända fram till i dag.

Numera har åtminstone beröringsskräcken försvunnit. När jag kom till Bryssel för drygt 25 år sedan kulminerade terrorbalansens kapplöpning. Därför låg det journalistiska huvudintresset på Natos högkvarter i förorten Evere, inte på dåvarande EG:s inne i stan. Men svenska diplomater i Bryssel hade instruktioner att inte sätta sin fot därute. Samtidigt hade Finlands ambassad en medarbetare som inte gjorde något annat än att snoka i Nato-korridorerna. Efter kalla krigets slut blev detta tillåtet också för svenska diplomater. Sedan några år har Sverige till och med en ambassad på plats, innanför staketet, om än aldrig högtidligen invigd. I dag är väl Sverige i praktiken som en medlem i Nato, bortsett från att vi inte deltar i det nukleära samarbetet och att vi står utanför beslutsfattandet.

Mikael Holmström tangerar den i dag inrikespolitiskt känsligaste frågan. När är det dags att sluta med hyckleriet?

Försvarsexperten Håkan Juholt, som för övrigt inte nämns vid namn i boken, sitter kanske inne med svaret. Vågar han släppa ut katten ur säcken?