Morgondimman lättar och från en högt belägen balkong ser jag hur en liten båt skär upp ett V i Luganosjöns blanka vattenyta. Där speglar sig de höga bergstopparna, mörka som åskmoln, med undantag för nordsluttningarna som ännu har spår av snö denna kalla februari. Det är nästan surrealistiskt vackert – och samtidigt banalt på något vis. En schweizisk chokladkartongsbild som fulländas när solen stigit en bit till och tänder topparna.

Lugano ligger i kantonen Ticino. Den är Schweiz enda helt italiensktalande kanton. På kartan hittar du Lugano i den lilla tappen av Schweiz som hänger ner i Italien mot Milano.

Av en händelse var jag förra veckan på kort besök där i det lugna Lugano just som den kungliga kulmen svepte över Sverige och prinsesstårtorna påstods vara slut i affärerna. Sammanträffandet var inte planerat, förstås. Det föds ett barn var femte minut i Sverige, tolv glada händelser i timmen, så det gick inte att förutse när just denna stjärna, denna stella som man säger på italienska, skulle tändas.

Det kändes som en välkommen, kort exil från den översöta hyllningsmarsipanen

Men att låta den friska luften fylla lungorna lungolago, längs sjön, utan att behöva bada i all uppståndelse kring att det fötts en liten flicka i Sverige om vars framtida personlighet svenskarna inte vet ett dyft, men som de redan bestämt ska bli landets statschef en dag– det kändes som en välkommen, kort exil från den översöta hyllningsmarsipanen och allt gräddigt mediefluff.

För det kan bli för mycket av det där redan vid en hastig genomgång av nätets nyhetsutbud hemifrån: Lillsessans första dygn...

Schweizarna har en mera meritokratisk modell för att utse statschef. Här har man – det känns djärvt att sätta ordet på pränt i en svensk tidning i dessa dagar– en president, vald i vuxen ålder.

Ja, hu så hemskt, eller hur? Ursäkta om begreppet sticker i ögonen, men jag kunde liksom inte gå runt det.

Vad man än tycker om monarkins prilliga princip går det inte att förneka att den ger en ytterst tydlig statschef. I förbundsrepubliken Schweiz demonstreras den andra änden av tydlighetsskalan. Posten tillsätts enligt ett karusellsystem i regeringen (förbundsrådet) som har sju ledamöter och presidentrollen byter innehavare varje år. Den som är vice president i år får bli ordinarie nästa. På så sätt vet schweizaren på sin alpsluttning vartåt det lutar.

Fast med en sådan fart på karusellen är det tveksamt om medborgarna i Schweiz egentligen vet vem som är deras statschef just nu. Mina forskningar visar att strikt formellt är alla sju i förbundsrådet statschef alltid och på en gång, men den som har presidenttiteln just nu heter Eveline Widmer-Schlumpf. Ingen slump eftersom hon var vice förra karusellvarvet– det hade du redan räknat ut.

Nej, Schweiz känns inte som ett rimligt föredöme när det gäller att välja ett lands högsta ceremoniella symbol på annat sätt än på genetisk grund. Det finns ju bättre modeller bortom bergen, tänker jag och låter åter blicken svepa över chokladkartongmotivet.