–Kan vi inte ta killen där?
Fotografen pekade på en 12-åring som hängde surt vid en parkbänk 30 meter bort.
En timme innan hade jag suttit på redaktionen och känt mig stressad. Jag var lokalreporter och skulle fylla en helsida. Den vita sidmallen lyste tom framför mig. En pytteliten annons var inritad. Resten skulle kläs med ord. Inte vilka som helst. Nej, ord som var väsentliga för läsekretsen.
Problemet var bara att jag hade börjat oroa mig för att läsekretsen inte längre fanns. Sedan några dagar tillbaka var det som om en atombomb hade släppts över den lilla ort som jag var satt att bevaka. Det kom inte längre några meddelanden från föreningar som bjöd in till möten. Inga samtal från upprörda medborgare som klagade på hål i vägen. Till och med det lilla ettriga missnöjespartiet som annars ringde ett par gånger om dagen hade slutat höra av sig.
Då kom räddningen i form av ett fax. Kommunen hade beslutat att låta barnen spela gratis minigolf under sommaren. Det var tydligen en satsning. Idrott istället för fylla, ungefär. Snabbt tog vi redaktionsbilen och begav oss till minigolfbanan. Som var tom. Precis som resten av byn. Och nog skulle man kunna skriva en artikel med rubriken ”Kommunens minigolfsatsning: en flopp”, men det vore antagligen lite väl magstarkt att dra en bild på en tom minigolfbana över hela sidan. Fotochefen hade gett tydliga direktiv om att det skulle vara ansikten på varje bild. Det var då vi fick syn på 12-åringen. Vi gick fram, frågade om han ville spela minigolf och fick svaret:
–Nä.
–Men det är ju gratis!
–Jag hatar minigolf.
Efter mycket tjat fick vi killen att ställa upp. Och nästa dag kunde läsekretsen njuta av en stort uppslagen bild på hur det såg ut när kommunens minigolfsatsning invigdes av Anton, 12. Han såg fortfarande sur ut, men han höll åtminstone i en klubba.
I just denna vecka kan man stanna upp och fråga sig vad värdet av den här sortens artiklar är. Det är nämligen nu som den stora sommartorkan anländer till flertalet av landets tidningar. Sommartorkan är i viss mån en realitet för alla publikationer, men riktigt akut är den bara för landsortspressen, som ju valt att endast bevaka en minidel av världen. Och när folk på den platsen går i semesteride, ja, då finns det helt enkelt inte så mycket att skriva om. Alltså får reportrarna på landets långt fler än 100 landsortstidningar vara påhittiga. Gå till biblioteket i juli och skumma igenom ett tiotal valfria exemplar och du kommer att finna lokalreporterfrustration nog att fylla en roman. Ännu ett glasstest! Ännu ett reportage om det kallaste sommarjobbet!
Mediernas sommartorka kan dock lära oss något väsentligt, för den visar ju på det uppenbara problemet med att låsa in världen i ett häradstänkande. Aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket information om resten av jordklotet. Men vad gör vi egentligen av den? Filtrerar bort den och förtränger?
Man kan som bekant se hela världen i ett sandkorn. Och på samma sätt går det i sommar att se journalistikens kris i ett glasstest. Eller för den delen i en sur ensam 12-åring som motvilligt håller i en klubba på en tom minigolfbana.
