Nog kan de flesta av oss någon gång instämma i Hjalmar Söderbergs dr Glas uppgivna suck: ”Liv, jag förstår dig inte!” Själv vill jag travestera det till: ”Sverige, jag förstår dig inte – längre.” Det Sverige jag lämnade för omkring 30 år sedan för att arbeta som SvD:s korrespondent i Mellanöstern finns inte längre.

Här vill jag bara ta upp en aspekt, men den kan, tror jag, stå som symbol för så mycket annat. I en osignerad ledare i Expressen (12/8) hyllas de av svenska folkets videofilmer som inte förevigar familjens födelsedagsfester eller julgransplundringen, utan en företeelse skribenten kallar ”hemmaporren”.

Därmed avses det folk har för sig i sängen medan mobil- eller videokameran, som ställts på lämplig plats i sovrummet, spelar in deras sexuella övningar. Sedan lägger man ut filmen på nätet, till allmän beskådan. Det här är något helt annat än den porr som framställs på kommersiell basis, jublar ledarskribenten.

–Situationen för en vanlig porraktris blir tuffare, det är svårare att tjäna bra med pengar, konstaterar skribenten skadeglatt och fortsätter:

–Som bäst är hemmaporren ett frivilligt utvik som piffar till sexlivet. Sovrumsfilmer spridda på deltagarnas egna villkor stärker toleransen och ger fler makt över sin egen sexualitet. Förbudshetsen som allierat vänsterfeminister med konservativa moralister blir äntligen historia. Halleluja!

Porr som sprids gratis av herr och fru Andersson från deras alldeles egna sovrum är således ok. Porr som spelas in professionellt, där de medverkande får betalt, och som inhandlas som vilken annan vara som helst är däremot fy skam. Jag tänker tillbaka på det Sverige som tog emot mig, ett svårt sjukt, utmärglat litet skelett, strax efter andra världskrigets slut. Det Sverige som så småningom lärde mig allt jag vet om demokrati, människovärde (och att göra uppror när människovärdet kränks), det Sverige där man respekterade sin egen och andras integritet. Ett Sverige vars invånare ansåg att deras egen och andras sexualitet tillhörde privatlivets helgd och var en av integritetens okränkbara grundpelare.

Människorna i ”mitt” Sverige ansågs ofta som något stela och tillknäppta. Man kunde åka i samma tågkupé mellan Malmö och Haparanda utan att växla ett ord. Men man utbytte koder som jag till en början inte kunde tyda. På en av mina första arbetsplatser fanns två kvinnor som jag trodde var såta vänner – tills jag upplystes om att de var dödsfiender.

–Men de skriker ju aldrig åt varandra, hånar inte varandra, hur kommer det sig? undrade jag.

Nej, så gör vi inte i Sverige, fick jag lära mig. Det finns andra sätt att visa sitt ogillande. Offentligheten borde helst användas i det allmännas intresse, i vid bemärkelse. Man prisgav inte sig själv för att ”synas” och uppnå kändisstatus för dess egen skull. Visst fanns det tecken på att svenskarna ville skaka av sig sitt rykte som själsliga enstöringar. Liksom man skulle äta sex brödskivor om dagen så skulle man le och småprata med någon medpassagerare på tunnelbanan. Jag tyckte inte om det. Speciellt inte efter en lång och hård arbetsdag. Den där kvarten på tunnelbanan var för mig, en dubbelarbetande mamma, den enda stunden på dagen som var bara min. Jag hade ett behov av att värna min integritet, skulle man kunna säga.

Dock kunde jag aldrig drömma om att den totala avsaknaden av integritet några decennier senare skulle hyllas av en ledarskribent, till råga på allt i en liberal tidning. Sverige jag förstår dig inte – längre.