Måste man vara transa eller hbt-aktivist med akademisk examen i queer-teori för att bli godkänd i homovärlden? Ja, man undrar ju efter vissa debattinlägg inför årets Pridefestival.
Bögarna och flatorna har blivit för mainstream påstås det. De har flörtat så hårt med etablissemanget att de har blivit ett med det och numera nöjer sig med att sitta och hålla handen i en trendigt Ikea-inredd lägenhet i innerstaden.
Nu har jag ingenting emot vare sig män som känner sig som kvinnor eller kvinnor som kämpar för att få vara queer.
I min värld får man göra precis vad man vill. Klä er gärna i läder och penetrera varandra med en toalettborste, som i filmen Brüno, om ni så vill. Bara alla inblandade är med på det och ni inte gör någon annan illa.
Jag bara undrar, vad är det som är så fel med lite tvåsamhet?
Temat för årets Pridefestival är hetero, en manifestation för rätten att få leva sitt liv som homo-, bi- eller transperson bortom heteronormen och begränsande föreställningar om kön.
I en reklamfilm för festivalen får vi se två män som hånar fotbollstjejer, en flicka som inte får den actionfigur hon vill ha utan en gullig docka i leksaksaffären, två flickvänner vars sängar dras isär av hotellpersonalen, en kille som blir utskrattad när han väljer det platta brännbollsträt och en manlig fotbollstränare som skäller ut en pojke som har ont. Den avslutas med frågan: Hur påverkar heteronormen dig?
Filmen är inte långsökt. Jag har sett de flesta situationerna IRL (In real life). Vigt mitt liv åt att gå min egen väg. Och ändå hamnat i en villa, med man, barn och pelargoner.
I boken Vi är misfits som kommer ut lagom till festivalen guidar oss Cristoph Emanuelle Fielder och Elin Emil Sandström genom en annan verklighet när de reser på jakt efter queerfeministisk aktivism och anarkistiska visioner i dagens USA. Här möter vi bland annat Bluestockings – bok- handel, fairtrade kafé och aktivistcenter på Manhattan – som anordnar politiska kurser, stickjunta för flator och performance. Och Dean Spade som startat en juridisk hjälpbyrå för färgade trans- personer, publicerar böcker och anordnar workshops som säljs till olika pris beroende på vem köparen är. Ordet man är konsekvent utbytt till en, hon/han till hen och henne/honom till henom.
Det är inspirerande läsning om motstånd och tron på att den lilla människan kan göra skillnad.
Men, kan jag inte låta bli att tycka, också lite elitistiskt. För bland många av aktivisterna finns det ett slags förakt för dem som vill bli erkända av majoritetssamhället, göra militärtjänst och gifta sig i kyrkan. Det är rätt snobbigt.
Queer handlar om att själv välja sin identitet och sexualitet oavsett rådande samhällsnorm. Då borde väl Svenssonbögarnas val att gifta sig och bo i radhus i Mjölby, den anarkofeministiska dragkingens val att uppträda på Pride och mitt val att leva med en man jag älskar som är biologisk pappa till mitt barn vara lika mycket värda?
