–Visst, vi går mer och mer mot en uppdelad skola. På den här skolan går det till exempel fler flickor än pojkar eftersom flickorna mognar tidigare, säger Carl-Henrik Wendt.
Kungsholmens gymnasium, där han är lärare i historia och samhällskunskap, har höga intagningspoäng – mellan 270 och maximala 320 beroende på program. Så gott som alla lärarna är behöriga och personalomsättningen är låg.
–När man får välja skola i Stockholmsområdet är det inget problem att flytta på sig. Elever söker sig till olika skolor utifrån vilka betyg de har. Här har vi elever som kommer från ett 20-tal olika grundskolor. Utveck-lingen har pågått sedan 1990- talet och blir allt tydligare, säger Niklas Brismar-Pålsson, lärare i filosofi och svenska.
Många av deras elever kommer från hem med något han kallar för ”seminariekultur”.
–De är tränade i ett kvalitativt tänkande, kan resonera och ställa följdfrågor. De är enormt förberedda, och det har lett till att vi har superhomogena klasser. Man får nog gå tillbaka till 50-talet för att hitta en motsvarighet.
Statligt eller kommunalt huvudmannaskap är inte den viktiga frågan, menar de båda.
–Lärarutbildningen består av 4 procent forskning och 96 procent grundutbildning. Så ser det inte ut i andra högskole- eller universitetsmiljöer. Då går det inte att skapa en progressiv miljö, säger.
Det viktiga är vad vi gör med pengarna, anser han.
–Man måste kunna säger så här: Okej, ni får undervisa på 50 procent och forska på 50 med bibehållen lön. Då kan man hålla kvar duktiga lärare i skolan samtidigt som de utvecklas.
Enligt Carl-Henrik Wendt har kommunaliseringen av skolan inneburit en gigantisk besparing,
–När jag för 15 år sedan hade fem klasser så har jag nu sex klasser och ska lära ut lika mycket på färre timmar. Det är följden för oss lärare. Men en återgång till en statlig skola leder inte automatisk till Lycko-Pers rike.
Frågan man måste ställa sig är: Vilka är villkoren för den nivå och den kvalité vi vill ha, påpekar Niklas Brismar-Pålsson.
–Jag behöver elever som får sina läroböcker eftersom de måste kunna skriva i dem. Det är så mycket som radikalt måste tänkas om. Ett prov har man till exempel bara vid ett tillfälle, sedan måste vi vidare. Man skriver en sak en gång och ska bli bedömd på det – varför är det så?
