Hon är en av dem i Sverige som haft sjukpenning som längst, i åtta och ett halvt år. De flesta som är borta från arbetslivet så länge blir sjukpensionärer. Men Pia Lundgren utanför Gnesta har själv aldrig gett upp hoppet om att börja arbeta igen.

Till årsskiftet blir hon en av de 15 000 som förlorar sin sjukpenning och hamnar på Arbetsförmedlingens introduktionsprogram.

- Jag hoppas att jag är på väg tillbaka. Jag bara går och stampar, jag vill ut, man blir jättefrustrerad om man inte får göra något, säger hon.

Pia Lundgren, utbildad trädgårdsingenjör, jobbade tidigare som konsulent/informatör på Blomsterfrämjandet. Ett stimulerande jobb, men arbetsbördan blev övermänsklig och hon pressades att utföra mer och mer arbete trots att hon sa nej.

Till sist var alla växlar förbrukade och 2001 gick hon in i väggen. Den medicinska diagnosen var först utmattningsdepression men ändrades sedan till utmattning.

- Jag var aldrig deppig, bara fysiskt totalt utslagen. Jag sov mellan 16 och 21 timmar per dygn. Tyvärr satte läkaren in antidepressiva medel som jag bara blev sjukare av.

Det tog sex år innan hjärnan fungerade normalt igen, som hon uttrycker det. Hon började en datorkurs, ordnade plats för arbetsträning och fortsatte sedan med volontärsarbete.

Då kom nästa bakslag. Ett svårt krampanfall följt av felmedicinering kastade tillbaka henne i heltidssjukskrivning. Först efter tre år fick hon rätt diagnos. En nerv hade hamnat i kläm mellan ryggkotorna på ett ovanligt illa sätt.

När Pia Lundgren berättar om sin tid som sjukskriven är det slående hur mycket hon gjorde själv för att komma tillbaka på banan. Alla rehabiliteringsinitiativ var hennes egna.

- Jag har jobbat som sjutton, en del säger att det känns som om jag skötte hela landstinget. Det har varit jättejobbigt, man får ringa fem–tio samtal för varje grej som ska göras. Folk som inte är vana att ringa runt och härja med blåslampa har inte en chans, de lägger sig ner och dör.

Hon är mycket kritisk till sjukvårdens ineffektivitet.

- Det har tagit upp till åtta månader mellan varje undersökning. Titta på hur många år jag förlorat, hur många år som staten förlorat skatt från mig, och i stället låtit mig sjunka ner i slentrian och slöhet.

Att hon nu slussas från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingen ser hon som en stor möjlighet att få komma tillbaka.

- Självklart finns det de som är för sjuka för att arbeta. Det viktigaste är att man möter individen och pratar med folk, bemötandet måste skötas med fingertoppskänsla.

Arbetsförmedlingens introduktionsprogram hoppas hon kunna använda till att läsa en kortkurs om turism och göra arbetsträning för att senare kunna koppla ihop trädgårdskunskaperna med turistsidan. Som långtidssjukskriven 55-åring har hon inte så goda odds på arbetsmarknaden, konstaterar hon. Men hon räknar med att åren av volontärarbete är en bra merit.

Kontakten med A-kassan ser Pia Lundgren däremot inte fram emot. Ekonomiskt räknar hon också med att det blir mindre pengar.

- Många är panikslagna. Men man ska i stället försöka se det hela som en möjlighet. Jag hoppas att jag är på väg ut i arbetslivet när de här tre månaderna är klara, om nu vårdsidan hinner få ordning på rygg och mage. Eftersom både trädgårdssäsongen och turismen drar igång då vore det perfekt att kliva ut i april.