Hade jag fått välja hade jag aldrig någonsin berättat, för hade jag fått välja hade jag inte haft något att berätta. Men jag fick inte välja.

Orden kommer från den så kallade Södertäljeflickan och är saxade ur boken Vem vågar tro på ett barn? av Birgitta Allmo. Boken har legat på mitt arbetsbord i ett drygt år och manat till läsning men det har alltid kommit något emellan. Nu under långhelgernas isande vinterdagar tog ursäkterna slut.

Det är en krävande, mycket detaljerad och rakt igenom sorglig läsning som borde vara obligatorisk för alla som arbetar med utsatta barn. För bortom den rättsliga skuldfrågan, hur hanterar vi egentligen barn som far illa?

Året var 1992 när 15-åringen som i media snart skulle komma att kallas för Södertäljeflickan började prata. Om incest, porrinspelningar, barnsexhandel, sadistiskt våld, mord och andra närmast obegripliga övergrepp som hon utsatts för eller bevittnat ända sedan hon var en liten flicka. Förhör som resulterade i att polisen började gräva efter barnlikdelar utanför Södertälje. Man hittade ingenting och det blev startskottet för en indignerad debatt om av terapeuter inplanterade falska minnen och moderna häxprocesser med oskyldiga pappor som offer.

Ritualmord och Sexorgier, skrek tidningsrubrikerna. Flickan själv kallar det idag sadistiska sexuella övergrepp som gränsöverskridande och gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för.

Birgitta Allmo, fostermamman som flickan hamnade hos efter att hon rymt från sina föräldrar, beskriver historien i kronologisk ordning baserad på myndigheternas dokumentation, pappans dagboksanteckningar (som flickan ärvde efter hans död) och sina egna och flickans minnesanteckningar. Pappan är å ena sidan uppslukad av sin oskuld och kamp för upprättelse. Flickan berättar i sin tur allt eftersom minnena kommer tillbaka om allt värre övergrepp.

När fallet refereras till i media verkar det ofta som att hela utredningen, och domen mot pappan som gav honom ett femårig fängelsestraff, byggde på fragmentariska minnesbilder från flickan. Enligt Allmos bok pekade hon ut faktiska personer och adresser, uppvisade skador i underlivet och misstankar om incest hade funnits hos vårdpersonal. Hon hade nämligen under hela sin uppväxt sökt vård för diverse olika problem. Ett tyst rop på hjälp?

Barn som utsätts för övergrepp inom familjen blir idag ofta dubbla offer. Först för själva övergreppet. Sedan för en vuxenvärld som för det första helst inte vill se och veta.

– Dom såg, men de ville inte förstå, sa en pojke som under många år blivit misshandlad av sin pappa när vi i en TV-dokumentär bad honom förklara omgivningens tystnad.

Och om de tar mod till sig, som Södertäljeflickan, ställer myndigheterna krav på att barnet ska uppföra sig och kunna berätta på vuxnas vis. Det kan de inte. Barn ser inte världen ur vuxna ögon, de uttrycker sig annorlunda och blir därför misstolkade.

Den tonåriga Södertäljeflickan hånades således i rättssalen och media som sexfixerad mytoman (försvaret la fram teorier om att hennes skador kom av att hon som barn onanerade med kvastskaft). Idag är hon vuxen, lever med skyddad identitet och har mot alla odds byggt upp ett nytt liv.