”Ansvar och sunda statsfinanser”. Anders Borg upprepade orden med febril frekvens, när han presenterade sin första budget i egenskap av finansminister i en minoritetsregering.
Budgeten innehåller den politik som de borgerliga just har vunnit valet på, varken mer eller mindre. När regeringen gjorde samma sak för fyra år sedan övergav väljarna omedelbart regeringspartierna i opinionsmätningarna.
Det kommer knappast att hända igen, därför att den här budgeten inte innehåller mycket som kan skrämma någon. Till de skarpa förslagen hör att skatten sänks för pensionärer och att studenterna får låna mera pengar.
Anders Borgs argument för återhållsamheten är att Sverige måste spara inför nästa kris, som är att vänta om bara några år. Dessutom ser han stora risker i omvärlden, när många skuldtyngda länder nu kommer att spara sig ur krisen.
Alltså lägger regeringen sin reformfattigaste budget hittills, mätt i skarpa förslag för nästa år. Syftet är alltså att ta ansvar för statsfinanserna. Men att genomföra reformer måste ju inte innebära att den offentliga ekonomin försämras.
Till exempel vill de rödgröna satsa mer pengar på kommuner och landsting, och de vill höja ett antal skatter för att betala det. Och 2006 ansåg den nyvalda regeringen Reinfeldt att det fanns skäl att göra omfattande besparingar, för att kunna genomföra reformer som skulle skapa nya jobb.
Flera gånger under mandatperioden har regeringen dessutom använt både besparingar och skattehöjningar för att finansiera sina reformer för att skapa jobb.
Några skarpa sådana prioriteringar gör regeringen alltså inte i den här budgeten, trots att arbetslösheten är högre idag.
2006 drog regeringen Reinfeldt igång ett fullskaligt samhällsekonomiskt experiment med sikte på att skapa sysselsättning. 2010 leder Fredrik Reinfeldt en regering med en betydligt försiktigare reformagenda.
Ett skäl till att Anders Borg så gärna repeterar ordet ”ansvar” är förstås att regeringen just har blivit omvald med den här politiska inriktningen. Ändå är det uppenbart att regeringen är nervös för att fel bild ska fastna i väljarnas medvetande.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har just utformat en ny statssekreterartjänst på sitt eget kansli, som ska ägnas åt kommunikation. Jobbet har gått till Moderaternas förre partisekreterare, pr-snillet Per Schlingmann som förklarat att han vill ”få bort bilden av att regeringen skulle vara en förvaltarregering”. I en intervju med TT förklarar Schlingmann att ”det stämmer inte. Vi har en tydlig reformagenda”.
Väljarna har uppenbarligen ingenting emot försiktighet och ansvarstagande, men det får inte förväxlas med trötthet och brist på engagemang.
Att just det inträffar är förstås oppositionens hopp under den kommande mandatperioden. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har just misslyckats med att besegra en regering som hade skurit ned i socialförsäkringarna och a-kassan och sänkt skatterna med 100 miljarder kronor.
Det borde inte bli enklare för de rödgröna att mobilisera mot en försiktig regering som hellre talar om ansvar än genomför dramatiska reformer.
Det osäkra parlamentariska läget kommer också att påverka relationen mellan regering och opposition. I budgetdebatten hade valresultatet mjukat upp i alla fall deltagarnas stämband.
Socialdemokraternas Thomas Östros gratulerade Anders Borg till valsegern. Och Borg förklarade att minoritetsregeringen måste vara öppen för samtal med både S och MP.
