Kolumn
Det finns en del nedslående fakta om jämställdhetsläget i världen. Som att Indien har nått all time low när det gäller antalet flickor sedan landet blev självständigt 1947. I årets folkräkning av barn under sex år gick det 914 flickor på varje tusental pojkar. Miljontals flickor i världen gifts bort och föder barn innan de är myndiga. Rädda Barnen har räknat ut att runt 70000 unga mammor dör varje år för att deras kroppar inte är redo för graviditet och förlossning. I Afrika söder om Sahara är två tredjedelar av de som smittas av hiv unga flickor i åldrarna 15 till 19 år. Runt om i världen uppfostras pojkar fortfarande till att bli tuffa, inte visa svaghet och vara motsatsen till det som anses kvinnligt. Priset är högt. Unga män är överrepresenterade när det gäller trafik- olyckor, självmord och personvåld. I Nordamerika, Latinamerika och många länder i Europa hoppar fler pojkar än flickor av skolan och de har sämre medelbetyg – att vara duktig i skolan har blivit en tjejgrej. Pojkar dricker mer och använder mer narkotika än flickorna. De går mer sällan till läkare och vet mindre om sin hälsa. Och när de blir pappor tappar många av dem kontakten med sina barn.
Men det finns också ljuspunkter. Den internationella barnrättsorganisationen Plans årliga rapport ”Because I am a girl” om läget för världens flickor har i år underrubriken ”So, what about boys?” och fokuserar på pojkar och unga män och deras avgörande roll för att vi ska kunna skapa en jämställd värld. Världen runt drivs redan nu program av, med och för pojkar och män som vill förändring. De är vardagshjältar som har bestämt sig för att gå emot starka traditioner med hundratals år på nacken om vad det innebär att vara man och kvinna.
En av dem är Nixon, en sextonårig kille som bor i Nairobi i Kenya. Hans mamma fick aldrig gå i skolan och när hans pappa övergav familjen, när Nixon bara var tre, stod familjen på bar backe. Nixons storasyster fick inte heller gå i skolan, hon gifte sig när hon var femton och har i dag fyra barn med en man som dricker för mycket. Själv går Nixon mot alla odds fortfarande i skolan, men under åren har han sett hur tjejerna i klassen fallit ifrån en efter en.
Nu när han är sexton är det bara två tjejer kvar i klassen. När han förstod att ett av skälen till att så många tjejer slutade skolan i förtid var att de inte hade råd med bindor under sin menstruation startade han kampanjen ”Keeping Girls in School”. Tillsammans med en grupp engagerade killar och tjejer arrangerade han en stor fotbollsturnering och lyckades samla in pengar för att köpa 1000 paket bindor, tillräckligt för att hjälpa 500 flickor i tio skolor under en månad. Drömmen är att kunna hjälpa 5000 flickor i 50 skolor att få gratis bindor varje månad.
Unga män som Nixon tar en risk att häcklas och trakasseras för att inte vara riktiga män. Inte sällan kritiseras de av kvinnogrupper som är rädda för konkurrens om uppmärksamhet och ekonomiska medel. Plan föreslår att vi programmerar om våra hjärnor. Pojkar och män är i dag en del av problemet. Men vi kommer aldrig att uppnå jämställdhet om vi inte i stället väljer att se dem som en del av lösningen.
