Uppbrott lockar till bokslut. Ofta efterkloka, ty med facit i hand frestas man försköna sin redovisning. Men i ärlighetens namn måste jag medge ganska många felkalkyler under årens lopp. De märks när jag möter nyfikna frågor, till exempel om hur jag värderat olika europeiska politiska ledares gärning. Vem var den bäste europén? Vem var den sämste?
Av alla dem jag stött på förtjänar ytterst få någon utmärkelse för sina insatser för Europa. Idag värderar jag som den mest betydande Helmut Kohl, den förre tyske förbundskanslern som i april fyller åttio år.
Det skulle jag inte ha gjort för 25 år sedan och Helmut Kohl är för många ett kontroversiellt val. Hans eftermäle fläckas av en korruptionshistoria som han aldrig brytt sig om att rentvå sig från. Han lämnade offentligheten vanärad, även av sina egna, även av sin egen skyddsling Angela Merkel. Hans 16 år som regeringschef var dessutom kantade av klavertramp och brutala maktkamper. Så sent som våren 1989 försökte en falang i det kristdemokratiska partiet (CDU) störta Helmut Kohl. Han ansågs vara en tung belastning. Ett halvår senare blev han den tyska återföreningens hjälte.
Jag har varit på torgmöten där Kohl blivit utbuad och träffad av råa ägg. Jag har sett honom locka Ronald Reagan till ett famöst besök bland stupade Waffen-SS på krigskyrkogården i Bitburg – en enorm skandal. Jag har skrattat åt otaliga vitsar och karikatyrer där han framställts som en plump, provinsiell tjockis.
Icke desto mindre hävdar jag idag att denne Helmut Kohl faktiskt visade historiska kvaliteter som en stor europeisk statsman. Bakom den tafatta fasaden fanns passionerad europeisk övertygelse, politiskt mod och de rätta instinkterna i de avgörande ögonblicken. Utan Helmut Kohl skulle dagens Europa varken haft någon gemensam marknad eller någon gemensam valuta. Utan Kohl vore Europa redan kaputt – sedan länge.
Det europeiska toppmötet i Strasbourg, december 1989, har Kohl beskrivit som sitt livs värsta ögonblick. Utfrusen av sina ”vänner” som François Mitterrand, Margaret Thatcher, Giulio Andreotti och Ruud Lubbers skulle Kohl kunnat slå in på tysk ”Alleingang”. Men han valde trots allt en europeisk väg och han offrade på Europas altare det finaste Tyskland hade att erbjuda, D-marken. Kohl hade av Konrad Adenauer lärt sig den historiska läxan att ett stabilt och fredligt Tyskland skulle vara uppbundet av sina grannar. Enastående klarsynt.
Uppmuntrad av vänskapen med Carl Bildt underlättade Kohl senare i hög grad Sveriges anslutning till EU. När vi för SvD:s Europabilaga intervjuade Kohl inför den svenska folkomröstningen 1994 viftade han bort alla frågor om sin äregirighet.
–Folk tror att jag på nätterna grubblar över vad det står i framtida historieböcker. Men om jag vaknar är jag mest intresserad av vad som finns i kylskåpet, sade han.
Helmut Kohl skulle nog mått bättre idag om han tänkt mer på sitt eftermäle.
Nästa vecka: den sämste europén.
