Det dolda samarbetet med svenskt försvar och underrättelsetjänster var det som gav Stockholm tyngd i Washington. Dessa och andra nya uppgifter presenteras i en doktorsavhandling. Tidigare forskning har mest berört det diplomatiska spelet.

- Det militära samarbetet mellan USA och Sverige hade mycket större betydelse än vad som är känt, säger författaren, Jerker Widén vid Försvarshögskolan, nybliven doktor på avhandlingen ”Väktare, ombud, kritiker - Sverige i amerikanskt säkerhetstänkande 1961-1968” (Santérus Academic Press).

Sverige sågs i Washington främst som västvärldens väpnade väktare i Norra Europa. Vi bedrev neutralitetspolitik men i praktiken skyddade Sveriges försvar Nato-länderna Danmark och Norge mot attacker från Sovjetblocket.

För USA hade svenskt luftrum strategisk betydelse i ett krig som anflygningsområde mot Sovjet för västs flyg och robotar. Sverige sågs också som en viktig militärindustriell bas som inte kunde tillåtas falla i sovjetiska händer.

På USA:s Stockholmsambassad var diplomaterna i minoritet. CIA hade fler tjänstemän på ambassaden (plus agenter på civila täckföretag i Sverige) medan avdelningen med militärattachéerna var störst med 25 anställda 1968.

- Medan de politiska relationerna inte var särskilt omfattande var USA:s militära närvaro på ambassaden överdimensionerad i förhållande till USA-ambassader i jämförbara länder. De hade ett eget flygplan och med det flögs regelbundet svenska officerare till amerikanska baser och möten med underrättelseofficerare i Västtyskland, säger Jerker Widén.

Detta hemliga samarbete hotade att krisa samman när överste Stig Wennerström greps i juni 1963 för spionage för Sovjets räkning. Wennerström hade som attaché i Washington 1952-57 gått som barn i huset i Pentagon och knutit band till amerikanska kolleger.

- Ur amerikanskt perspektiv är Wennerström är en av de två stora händelserna under 1960-talet. Men i stället för att bli förargade på Sverige över Wennerströms spioneri så ökade respekten över att Sverige fått fast spionen. Det ledde till att underrättelsesamarbetet breddades och fördjupades, säger Jerker Widén.

Ett skäl var att Sverige snabbt berättade för USA vad Wennerström förrått. Den känsligaste informationen lämnades av Olof Palme, uppgifter som än i dag är hemliga. Både USA och Storbritannien fick förhöra Wennerström, avslöjar Widén.

Han skildrar också hur svenska UD sade nej och slingrade sig inför USA:s krav på att Sverige skulle dementera att Wennerström också varit spion åt USA. Uppgiften som kom ut i Aftonbladet hade getts av Wennerström för att förvirra förhörsledarna. USA utredde den noga, men fann inget stöd. Den som till slut gick USA till mötes blev Olof Palme.

- De fick en bild av Olof Palme som en person som får någonting gjort, säger Jerker Widén.

Men USA:s bild av Palme skakades av den andra viktigaste krisen: synen på Vietnamkriget. I ett tal i Gävle 1965 kritiserade Palme USA:s Vietnamkrig. Måttet rågades i Washington när Palme 1968 gick i ett fackeltåg med Nordvietnams Moskvaambassadör.

Amerikanska regeringen var redan irriterad över att Sverige tog emot Vietnamdesertörer och nu publicerades bilden av Palme och nordvietnameserna i 100-tals tidningar. USA kallade hem sin ambassadör för ”konsultationer”.

I Washington ville Vita huset gå hårt fram medan Pentagon var emot och USA:s UD intog en mellanroll. Hökar i Washington ville straffa Sverige genom att stoppa export hit av den avancerade handburna luftvärnsroboten Redeye - de påstods kunna hamna i Nordvietnam.

I kulisserna agerade Olof Palme. På hans uppdrag sändes svenska civila, och hemliga militära, delegationer över till USA för att gjuta olja på vågorna. Till slut var det USA:s militärattaché i Stockholm och Pentagon som såg till att Sverige fick vapnen.