– Det är svårbegripligt hur man i samhällets regi kunnat utnyttja barn på det här sättet. Men, det är inte lagarna det är fel på utan hur de efterlevs. Barn kan ha varit placerade i åratal utan att någon tillsyn gjorts, säger Göran Johansson.
Han har lett den så kallade vanvårdsutredningen som presenterade sitt delbetänkande för folkhälsominister Maria Larsson igår.
–Utredningen visar hur illa det kan gå när samhället inte prioriterar tillsynen för samhälls- vårdade barn. Det måste bli kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för dessa barn, säger han.
Maria Larsson var förvånad över omfattningen av övergreppen och vanvården.
–Det överstiger mina värsta farhågor, sade hon på presskonferensen i Rosenbad.
Hennes förslag till motåtgärder omfattar bland annat nya kriterier för bedömning av familjehem och en utvidgad Lex Sarah som omfattar hela socialtjänsten, inte bara äldrevården som är fallet idag.
Kraven på en offentlig ursäkt och ekonomisk kompensation hän- visar hon till en ny utredare som ska vara klar inom något år.
Över 400 djupintervjuer med vuxna som varit omhändertagna som barn av samhället mellan 1920 och sent 90-tal ingår i utredningen. Ytterligare 600 intervjuer ska göras innan utredningen är fullständig.
Barnen är kanske inte representativa för hur alla de 250000 som omhändertagits under perioden haft det. Men deras vittnesmål är tillräckligt många och tillräckligt allvarliga för att motivera motåtgärder.
Många av dem har fått skador för livet av att växa upp i hem utan tillhörighet i ständig rädsla för övergrepp och misshandel. I majoriteten av fallen handlar det om dubbel utsatthet, först bli omhändertagen av samhället och sedan inte bli trodd eller tagen på allvar när man försöker slå larm om sin situation.
Värst lottade var de som vuxit upp i fosterhem där insynen från samhällets sida var mer begränsad än på institution. Rekommendationerna om minst två besök per år i fosterhemmet har uppenbarligen inte följts.
Bara ett fåtal minns att det förekommit någon regelbunden tillsyn i fosterhemmet. Andra talar om en ”tillsyn inte värd namnet”. Besöken annonserades ut i förväg och det hörde till undantagen att den som besökte hemmet talade enskilt med barnen.
Dokumentet vittnar om en i många fall brutal vardag med övergrepp med rent sadistiska inslag. Göran Johansson kallar de för variationer av djävulskap. Till exempel barn som tvingats äta upp sina egna spyor eller avföring från djur.
Försummad hygien, bristande tillgång till kläder och haltande skolgång är andra röda trådar i vittnesmålen.
Majoriteten av barnen har även utsatts för sexuella övergrepp, 61 procent av pojkarna och 42 procent av kvinnorna vittnar om detta. Ett tiotal har tvingats gå med på steriliseringar och aborter mot sin vilja.
Många var också socialt isolerade, fick inte ta emot besök och heller inte sitta med när resten av familjen tittade på tv eller fikade. Födelsedagar uppmärksammades sällan eller aldrig och till jul blev det i bästa fall något väl- behövligt klädeplagg som till exempel ett par strumpor.
Flera av de intervjuade säger sig ha försökt leva i en fantasivärld för att stå ut. Var fjärde barn övervägde att ta sitt eget liv och var sjätte gjorde ett konkret försök.
Att missförhållandena upp- dagats är inte samhällets förtjänst. Trots att många av de drabbade i årtionden försökt slå larm var det först 2006, efter den uppmärksammade dokumentären ”Stulen barndom” i Sveriges Television som utredningen tillsattes.
Sedan dess har de drabbade bildat egna organisationer som länge krävt upprättelse och en officiell ursäkt från landets statsminister. Många hoppas också på skadestånd och att alla som omhändertas inom socialtjänsten ska få en egen oberoende kontaktperson.
