Man ska inte prata så mycket. I veckor har jag hört mig själv tjata om puckelpisttrottoarer i Stockholm och de stackars ortopederna som måste jobba för högtryck.
Så. På en halv sekund. Plötsligt ligger jag där, har halkat på en isfläck – och försökt dämpa fallet med min ena hand. Redan när den slår i gatan känner jag att det är fel, väldigt mycket fel. En ung man i mössa har stannat, frågar någonstans ovanför mig hur det gick och jag viskar att jag inte vet. Men om han kan stanna tills jag vet. Att bli kvar ensam i rännstenen känns värre än att hamna där.
Livet vänder blad i en handvändning, bokstavligt talat. Ena stunden är jag, som en lätt övermogen Askunge, på väg till bal, eller i alla fall till tidningsfest. Andra stunden sitter jag på akuten, där kön till ortopederna är precis så evighetslång som jag förutspått.
Ett väntrum med akutsjuklingar och deras anhöriga utgör ett eget universum, där den som orkar kan göra intressanta studier. Redan första timmen hinner jag identifiera Inkännarna, Gnällspikarna, Stoikerna och Självömkarna, där jag själv, tveklöst, tillhör de sistnämnda. Bredvid mig sitter en Stoiker i trasig jacka, han har sönderslagen näsa och levrat blod i ena ögonbrynet. Huru- vida han ramlat eller åkt på stryk framgår inte. Han sitter tyst och stirrar rakt fram. Tills en av Inkännarna smyger fram, hon som är anhörig till tjejen i andra änden av väntrummet men nu vill höra om mannen behöver något att äta eller kanske dricka?
Raskt lirkar hon fram en juiceflaska ur automaten som står bredvid dörren, den med glas, som man ska knacka på om man blir sämre under väntetiden. Vi verkar alla bli sämre men ingen knackar. Tjejen på min andra sida stryker och stryker sin bekymrade och tidningsläsande kille över ryggen, på en timme är han full-tankad med kärlek och oxytocin – sedan är det äntligen deras tur och jag inser att det är hon, inte han, som är akutpatienten.
Den blödande gubben bredvid mig sörplar ur juiceflaskan. Kvinnan längre bort ska flytta till ett land där det aldrig blir snö, eller i alla fall inte isgator. Själv gråter jag bakom en röd halsduk, av chock eller utmattning kan kvitta. Juicegubben sneglar på mig med något som kan tolkas som ömhet. Han kanske tycker att vi hör ihop, vi längst ner i jämmerdalen.
Sen kommer sjuksköterskan som med en enda blick konstaterat att min handled verkar bruten. Skjuts iväg till röntgen. Efteråt ny väntan, nu har jag nått väntrum C där ett annat gäng med Snälla, Gnälliga, Tappra och Självömkande fylkas. Till slut, änt- ligen, kommer läkaren som sett röntgenplåtarna och kan bekräfta att min handled verkligen är bruten.
Sköterskan som lägger gipset påminner att jag ska vara glad att det inte var höften.
– För annars i din ålder – ja, då går det snabbt utför.
Det finns enarmade banditer och enarmade idioter. Först när jag kommit hem inser jag att hon har rätt. Med både turen och åldern. Men det är inte tiden som, primärt, är ur led utan handen. Tack och lov min vänstra. Men visst, allting kunde alltid varit värre.
