Unga kriminella lider mer psykiskt

I rapporten, en så kallad systematisk översikt, har forskarna sammanställt slutresultatet från 25 andra undersökningar. Att psykiska problem förekommer oftare bland ungdomskriminella är ingen purfärsk teori, men det här är första gången som någon gjort en fullvärdig genomgång.

– Många av de uppgifter som cirkulerat tidigare bygger på frågeformulär och antaganden. Våra siffror baseras på forskning om faktiska diagnoser, säger Niklas Långström, barn- och ungdomspsykiater vid Karolinska institutet, och medförfattare till studien.

Och resultatet förvånade forskarna. Psykoser är hela tio gånger vanligare bland unga lagöverträdare, om man jämför med befolkningen i övrigt. Diagnoser som depressioner och ADHD är 2–5 gånger vanligare.

Av de 25 rapporterna kommer 15 från USA, fyra från Storbritannien samt en var från Österrike, Ryssland, Holland, Danmark, Kanada och Spanien. Ingen från Sverige med andra ord, men enligt flera experter är resultatet högst relevant här också.

– I princip alla studierna kommer ju från ”vår” del av världen. Det finns ingenting som tyder på att situationen är påtagligt annorlunda här, säger Niklas Långström, som själv arbetat som konsultpsykiater inom ungdomsvården.

Han får medhåll av Tomas Ring, chef för forsknings- och utvecklingsenheten på Statens institutionsstyrelse, SiS. Hos dem hamnar alla ungdomar som av allmän domstol dömts till sluten ungdomsvård, så kallad LSU- behandling.

– Så där ser det ju ut på de flesta håll. I och med att vårt huvuduppdrag utgår från brottet och kriminaliteten så är det svårt att inom samma ramar hantera den psykiatriska problematiken, säger han.

Idag finns ingen reell rättspsykiatrisk vård för ungdomar. De fåtal unga förövare som döms till det varje år placeras istället på någon av de rättspsykiatriska vuxenklinikerna.

Unga brottslingar med depressioner, ADHD och annan psykisk ohälsa får i bästa fall relevant vård på det ungdomshem där de placeras.

Men motsättningen mellan straffvärde och vårdbehov – brottets svårighetsgrad behöver på intet sätt stå i relation till hur mycket behandling en person faktiskt behöver – skapar problem. Och på många håll fungerar dessutom samarbetet mellan landstingens barn- och ungdomspsykiatri, BUP, och ungdomshemmen dåligt.

– Det här handlar sällan om att folk är slöa ute på BUP-klinikerna utan om att man måste inse vilket vårdbehov de här unga lagöverträdarna faktiskt har och sedan prioritera dessa. Då pratar vi inte snällism och daltande med brottslingar, det kan snarare ses som ren samhällsekonomi, säger Niklas Långström.

– Den som är allvarligt utagerande i unga år går det i genomsnitt rejält dåligt för längre fram. De fastnar i kriminaliteten, de råkar ut för olyckor, de missbrukar, de får inga jobb, de slår sina anhöriga. Fångar man upp dem innan dess så vore det förstås en rejäl vinst.

På Bärby ungdomshem strax utanför Uppsala finns plats för 30 pojkar. Hälften av dem är LSU-placeringar. En av vårdhemmets avdelningar är dessutom helt vigd åt pojkar som begått sexuella övergrepp. Institutionschefen Per Blomkvist känner igen sig i statistiken.

– Det finns många som borde ha kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, men det är svårt att hitta vettiga samarbetsformer. Inte minst eftersom våra ungdomar ofta är rätt stökiga. De passar inte in på en traditionell BUP- klinik. Det behövs ett mer rikstäckande arbetssätt, säger han.