En flicka cyklade hem men kom aldrig hem. En psykiskt sjuk man råkade passera i sin bil precis bakom henne. Båda blev, av en ännu större tillfällighet, fotograferade av mannen som ville testa sin mobiltelefon.

I söndags fick vi veta vad som hände tioåriga Engla, traumat fick sin sorgliga upplösning.

Jag skrev en blogg några timmar senare att nu har hennes mamma, och övriga anhöriga, ändå fått visshet – och jämförde med försvinnandet av Helén Nilsson i Hörby den där marskvällen 1989.

Precis som i Englas fall var hon ute en vanlig kväll på sina vanliga vägar. Rent statistiskt borde ingenting ha hänt. Ändå försvann hon – för alltid. Det tog 15 år innan man hittade en misstänkt gärningsman, Ulf Olsson, han som senare blev dömd för brottet av Lunds tingsrätt.

Jag satt med under rättegången, jag såg den blick som Helén Nilssons mamma gav Ulf Olsson när de båda kom in i rättssalen. Den blicken kommer jag aldrig att glömma.

I min blogg skrev jag att nu vet Englas mamma. Hon behöver inte vänta tio eller femton mardrömsår på att få bekräftat vad som hände. Om det nu är någon tröst i ett trauma som ligger bortom det som kan tröstas bort.

Tidigt i går morse stoppade jag inläggen på min blogg. Debatten gick över styr, drog i väg i ett accelererande hat mot mannen som erkänt.

Det är det här som blir så svårt för oss som finns runtomkring, för oss som bara läst om tragedin. Varenda förälder, vill jag påstå, har någon gång drabbats av oro för den unge som inte kommer hem på överenskommen tid – godegodegud, det får inte ha hänt något. När något verkligen händer bekräftas våra värsta farhågor, rädslan drar iväg med oss.

Det är så förödande lätt att tappa perspektiv och fattning.

Kom ihåg, vill jag påminna med låg röst, kom ihåg att risken att ett barn förs bort och mördas av en okänd gärningsman är så oerhörd liten. Vilket gör att tragedin, när den verkligen inträffar, påverkar så många fler än de närmast anhöriga.

Just nu reagerar många föräldrar med att hålla extra hårt i sina barn, skjutsa dem vart de ska, förbjuda dem att cykla hem ensamma från fotbollsträningar och andra aktiviteter.

Det går inte, i det långa loppet. Barn måste få röra sig fritt, inom rimliga gränser. Vi kan inte börja se på varje främmande person, särskilt om det råkar vara en man, som en presumtiv brottsling.

Det som hände Engla ligger bortanför det vi, åtminstone som utomstående, kan känna in eller förstå. På riktigt.

Men vi vinner ingenting om vi börjar tro att undantagen är det normala. I det samhälle där alla är rädda för varandra och utgår från att helvetet väntar bakom nästa krök, där blir det ännu farligare att bo.

För oss allihop.