Ukrainarna är ett folk på nästan femtio miljoner som är på jakt efter en nation. Visserligen är alla ukrainare, men under denna etikett döljer sig dramatiska skillnader av språklig, religiös, historisk och numera också politisk karaktär. Firmanamnet ”Ukraina” skulle därför kunna uppfattas som snudd på falsk varubeteckning.
Vad som i dag kallas Ukraina är i allt väsentligt resultatet av de habsburgska och romanovska husens sammanbrott i första världskrigets slutskede. På deras ruiner fick vi sedan stater med svag eller ingen historisk förankring som Tjeckoslovakien, Jugoslavien och just Ukraina. De två första blev inte långlivade. Båda är numera bortglömda. Att det Ukraina som fortfarande finns förenar kanske större inneboende motsättningar än Tjeckoslovakien och Jugoslavien gjorde, glömmer vi lätt bort eftersom alla kallar sig ukrainare i stället för tjecker och slovaker eller serber och kroater. Emellanåt verkar ukrainarna själva glömma bort detta och därför sakna en hel del av den självbevarelsedrift
utan vilken nu en katastrof hotar dem.

Föreställningen om en ukrainsk nation är av sent datum. Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att finna ett ukrainskt folk som kan beskrivas som en identitets- och historielös bondemassa under ryska, österrikiska eller polska herrar. Det är anmärkningsvärt; det rör sig ändå om en av Europas mest talrika folk. Men om en gång tyskarna ansågs som eine verspätete Nation - ett folk som kom nästan för sent - så är ukrainarna ett folk där nationsbildningen sker på övertid, där en modern nation började växa fram först sent under 1800-talet, flera gånger kom av sig, och där nationens få hjältar, som diktarna Taras Sjevtjenko och Ivan Franko, kanske just därför måste stå staty överallt. Till en och annans förfäran visar det sig i dessa dagar att sådana statyer är betänkligt ihåliga, ekar tomt när man knackar på dem, alla av ganska tunt och otidsenligt bleck.

Ukrainas kris kan beskrivas i en lång rad motsatspar, alla innehållande en del av sanningen:
demokrati mot korruption och klanvälde; behovet av en ny ekonomi mot gruvor och stål; väst mot öst; Amerika mot Ryssland; ungdom mot medelålders och äldre; ukrainskt mot ryskt; Habsburg (eller Polen) mot tsarernas Ryssland; modernitet mot poststalinism; grekiska katoliker mot ortodoxa, stad mot landsbygd, orange mot blått och så vidare. Men gemensamt för alla dessa motsättningar är att var och en tär på den nationella identitet som kanske inte förfogar över tillräckligt med kitt för att hålla en nation samman.
Tjeckoslovakien och Jugoslavien upphörde att existera när det visade sig att ingen brytt sig om det där kittet som man med läpparna bekänt sig till. Man skildes i överensstämmelse med den rådande lokala traditionen: tjecker och slovaker som när var och en går hem till sig efter en kväll på caféet, men på Balkan först efter ett blodigt slagsmål inne i lokalen. Och Ukraina? Kanske klara sig landet från att spricka. Men riktigt kaffe är sällsynt till och med i Lemberg (Lviv).