Jag stirrade på datorn. Sneglade på klockan. Uppgiften var omöjlig. Redaktören stack in huvudet genom dörrren och sa: Är du klar? Jag nickade ansträngt och återvände till skärmen där det ännu inte stod ett enda ord. Min första notis. Jag förstod inte hur man gjorde. Var det ens möjligt att sammanfatta det där röriga krogbråket med åtta personer och en hund till 250 tecken? Det var en vanesak, naturligtvis. En vecka senare rasslade brottsnotiserna ur mig som om jag inte var fylld med annat än rappa ord om småbusar som gruffade på pizzerior.
Numera skickar jag iväg budskap som är ännu mer komprimerade. Inget ämne är för stort för att inte rymmas i en tweet på 140 tecken, åtminstone inte om man bifogar en länk eller en bild. Och med Twitterspråkets tabloidjargong låter allt lika självsäkert som kvällstidningsrubriker: Så är sanningen om Assange! Eller: Här hittar du roligaste texten idag! Alla åsikter slås fast med pondus, eftersom längden inte ger utrymme för tvivel. Om man inte är väldigt säker på just detta att man tvivlar, vill säga: Här är fem orsaker till varför man bör vara skeptisk till Assangeskandalen!
Det har nu gått ungefär tio år sedan den privata medieexplosionen inleddes. Bloggar och Twitter har fått stora delar av befolkningen att skriva i en ny utsträckning – och, faktiskt, på ett helt nytt sätt. Tidigare språknormer, som skolans norm, arbetsplatsens norm, kanslisvenskans norm och den akademiska normen, är fullständigt överspelade när människor nu stöper sina meningar utifrån de nya mediernas ramar. Här existerar bara två textlängder: hur långt som helst (bloggen) och riktigtjättejättejättekort (Twitter). I dessa formar ploppar vi nu ned ett enkelt, rakt och känsloburet språk, där det viktiga inte är hur du säger något utan hur stort ditt engagemang är.
Tittar man närmare på de blogginlägg som diskuteras mest varje dag, är det uppenbart att dessa kännetecknas av starka personliga reaktioner snarare än textlighet, viljeyttringar snarare än språkligt hantverk. Det nya språket är delaktighetsskapande och gör att så många fler än förut vågar använda det till att säga sin mening om saker som berör dem. I en tid då till och med statsministerkandidater twittrar ut sina budskap finns det dock en sfär som inte kommer att förändras: den akademiska.
Och visst, det är möjligen lätt att hävda att det finns goda skäl till att den bör behålla sitt koncisa och snåriga språk, men samtidigt går det inte att blunda för att de språkliga klyftorna mellan akademin och resten av samhället kommer att växa de kommande åren, i takt med att nya generationer växer upp med de nya mediernas lingo som förstaspråk. Utvecklingen stärker akademikernas aktier på ett sätt som av många nog ses som en skänk från ovan. Plötsligt har en rätt hunsad grupp fått en oväntad joker i alla-kan-inte-bli-som-vi-spelet. Sett ur det perspektivet blir det också fullständigt naturligt varför just universitet och högskolor varit så motsträviga när det gäller att använda sig av de verktyg som resten av samhället nu kommunicerar med. Idag pratar vi om snedrekrytering till den högre utbildningen. Imorgon troligen om språkrekrytering.
Anders Mildner är journalist och medieanalytiker. anders.mildner@svd.se
