Det är ett evigt gnäll på den svenska tvättstugan. Och öppnar man väl dörren dit kan man åka på storstryk direkt.
Jag vet av egen erfarenhet. Det var också detta jag tänkt skriva om – med anledning av Nordiska museets nyöppnade utställning om just Tvättstugan. Så många kolleger hann före att jag kände mig som under de där åren i det stora hyreshuset där det fanns en spontantvättstuga, en sån man kunde susa ner till utan förbokning. Varje gång jag susat dit hade någon annan alltid hunnit före.
Så där stod jag med min smutsiga byk.
Nu bestämmer jag mig för att börja i andra änden. Med lovsången. För min mormor, hon som slet som ett djur för att tvätta några lakan efter att hon hinkat upp, värmt och släpat stora vattenhinkar – för henne var själva tvättmaskinen ett Guds under. Lika strålande var folkhemsidén med gemensamma maskiner för människor som bodde under samma tak. Först efteråt, på den slingriga vägen in i min egen generation, började tvättstugeeländet.
Själv var jag en gång svindlande nära att få ett slag rätt över ansiktet av mannen som påstod att jag snott hans förbokade tid. Och det var i tvättstugan jag en sen kväll satt och plockade med några stillsamma lakan när en manslem plötsligt skymde synfältet. Framför mig stod en ung kille med byxorna neddragna, han hade kommit ut från toaletten intill, vad han egentligen ville göra med mig blev aldrig uppdagat för efter några förstenade sekunder hörde jag mig själv ryta, med min argaste mammaröst: Men vad håller du på med – lägg av! Lyckligtvis funkade det, tack-gode-gode-gud-i-himmelen. Först när killen lommat iväg, fortfarande med byxorna neddragna, vågade jag börja andas igen.
Nordiska museets utställning beskriver tvättstugan som centrum för ”luddiga vardagskonflikter”. Frågan tål att manglas: Hur i hela friden kan detta trånga utrymme, oftast under jord, få vanligtvis sansade människor att skriva lappar med de mest svavel- osande svordomar? Som om vi alla var en samling tryckkokare, bara lätt förklädda till sansade samhällsmedborgare, med akut behov att pysa ut vårt övertryck. Ett svar kan vara den intrikata gränsen mellan privat och gemensamt. Om grannen, som man snart ska möta på husets glöggfest, nyss stod där med händerna i ens trasiga kalsonger och urtvättade trosor – ja, då är det kanske inte konstigt att man reagerar. Mer eller mindre primitivt.
Samtidigt är det just i tvättstugor jag haft de mest förtroendefulla samtal med människor som jag egentligen inte känt. Där vid en centrifug stod hon som berättade om cancerbeskedet hon just fått. Och där fanns hon som bestämt sig för att skiljas, just denna morgon när hon manglade två lakan tog hon beslutet. En annan kvinna satt ofta snett bakom torkskåpet och läste, tvättstugan var hennes fristad, en plats dit hennes man svårligen hittade.
Så låt oss inte befläcka tvättstugan med enbart kritik och glåpord. Däremot är det hög tid att ta upp varför vi tvättar som idioter, i tid och otid. Trots att det går rent åt helvete med både kläderna och miljön.
Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se
