Frågan är vad som finns bakom dessa rutor? Inuti huset? Inte katten ser jag någon katt men min fantasi har redan hunnit öppna dörren till tavlans hus. Nu går jag in. Nu stannar jag där länge.

För att recensera konstutställningar krävs bättre kunskaper än jag lyckats skrapa ihop genom åren. Men vad konsten säger oss, vad den väcker, kan vi alla tala om. Då gäller inte namn eller prislappar, de senaste trenderna eller galleriets finhetsadress. Då handlar det om vi blir berörda eller inte. Om vi drabbas – eller skyndar vidare efter en flyktig blick.

Jag tycker om hus som heter En liten katt inte bara för att det är en lek med ord. Också huset får mig att stillna, förtjusas – och förskräckas av alla minnen från hus som jag själv bott i. De som inte alls var vad de såg ut att vara. Fasaderna som rämnat. Allt elände som gömde sig bakom vackra ytor.

Hans Lannér har fler tavlor på sommarutställningen på Vargåkra gårds konsthall & galleri i Skåne. En annan heter Hej. En tredje Åke. Just denne Åke är en stor och oformlig – ja, en form. Snarlik den Åke jag själv en gång kände…

En annan konstnär som uppmuntrar fantasins krumsprång är Eva Jacobson som ställer ut på Tjörnedala konsthall utanför Simrishamn, vernissage i dag. Hennes utställning heter kort och gott Lek. Varje bokstav står för begrepp, värda att klura på länge. L = lateralt tänkande, det vill säga att tänka horisontellt, hitta en annan infallsvinkel. E = epifani, det uppenbara ögonblicket. K = konspiration, vilket Eva Jacobson tolkar som samman-andning, att andas tillsammans.

Det är detta, om jag förstår henne rätt, som vi behöver för att både leka och leva, att vi förmår höja oss över vardagslunken och se de tillfällen när vi andas i takt med någon eller några andra. När vi tillsammans kan skapa det vi aldrig trott oss om, alldeles nyss. Ett hus eller en katt – eller nya relationer.

Som barn använde vi imperfekt för lekens språk. När Gunvor och jag och Göran E skulle leka mamma, pappa, barn bestämdes raskt: Nu sa vi att du skulle vara mamman och du pappan och du det lilla bråkiga barnet. Inte ”nu säger vi” utan ”nu sa vi”. Som om det redan hänt, som om det var en gammal sanning, värd att upprepa. Eller också, på detta finns säkert forskning, är det de lekande barnens sätt att markera gränsen mellan fantasi och verklighet.

Verkligheten är nu. Fantasilekarna sker också i ett alldeles påtagligt nu, men för att bekräfta att de är påhittade och gränslösa gör man, lekande lätt, en tempusändring.

Nu sa vi att jag blev kär i ett hus som var en katt; tack för det Hans Lannér.