Här, på Hawthorne Street i Brooklyn, formar två förtvivlade exiliranier sin lilla motståndsrörelse. De är journalister och de arbetar i skift. En får sova när den andra är vaken. De första tre dygnen efter valet förmådde ingen av dem gå och lägga sig ändå.
Alla fönster är öppna samtidigt. Skype, Yahoo Messenger, Twitter, Facebook, Google Talk. De skickar en ström av nya proxy-adresser till Teheran, så att deras vänner ska kunna komma åt sajter som är blockerade. De diskuterar hur man ändrar inställningar på olika chatprogram för att de inte ska stängas ner. De försöker manipulera tidsstämplar på Twitter för att förvilla motståndaren. De förbannar Nokia, som har sålt ett elektroniskt övervakningssystem till regeringen. ”Det är ett tekniskt krig som vi redan har förlorat”, säger de.
De för anteckningar över var deras närmaste journalistvänner befinner sig. Hittills har nio fängslats. Fyra har blivit misshandlade. Ytterligare fyra är försvunna. Resten är på flykt, som desperata djur fångade i sin egen stad.
Vi går igenom deras elektroniska loggar. En tonårig son till en journalist fick en sten i ansiktet under en demonstration. Han förlorade ett öga. Det börjar susa lite i öronen på mig, medan mina vänner börjar förklara de olika politiska fraktionerna med intensiva röster som faller varandra i talet.
Men jag fastnar på en av de små människorna i skärmen på köksbänken. Shiva. Vi börjar prata. Hon är 24 år och ville bli journalist ”för att hon var så nyfiken”. Hon gick ut häromdagen, för att följa ett demonstrationståg. Hon såg inte den som slog förrän det första slaget kom. Med en batong; mot njurarna, på benen, i ryggen. Hon sprang. Vågade inte gå till något sjukhus. Nu är hon rädd för att andas för djupt, så att något mer går sönder inuti. Hon gömmer sig, och hon tänker inte gå ut igen.
Vilken regering misshandlar en av sina egna – en 24-årig journalist – på öppen gata? Jag försöker dra mig till minnes vad mitt största problem som journalist kan ha varit när jag var yngre. Att någon riksdagsledamot lade på luren i örat på mig, kanske? Inte ens det. Sällan har jag varit rädd, och vilka dumheter jag än har hävt ur mig så har ingen någonsin lagt hand på mig – särskilt inte under hotet av ett europeiskt pass och ett amerikanskt visum.
Mina vänner petar på mig för att se om jag lyssnar. ”… så du förstår, då kanske Mousavi utlyser generalstrejk”.
Jag nickar. Jag står inte ut med att min kollega Shiva inte kan gå ut på gatan. Det är allt jag behöver veta och allt jag bryr mig om. Bara det kräver en global motståndsrörelse. Av oss begär den inte ens något blod.
