Idag tänker jag, liksom många andra dagar, på statsminister Reinfeldt. Men inte på det där vanliga sättet. Tänker inte så mycket på välfärdens framtid, skattepolitik eller Täby. Mer på när han i dag rullar in längs Olof Palmegatan i den turkiska byn Kulu, förbi Olof Palmes park, kafé Sverige, restaurang Stockholm och…ja…kafé Olof Palme.
Säkert kommer statsministern under sitt officiella tretimmarsbesök uppleva Kulufolkets omtalade gästfrihet, blicka ut över den anatoliska slätten och dricka te i smäckra glas med insvängd midja hos kommunordföranden. Men kommer han att hinna dra en calzone på pizzeria Mama Rosa?
Kulu är bygden som i över 40 år varit tätt länkad till Sverige. Tiotusentals svensk-turkar, framför allt i Stockholmsområdet, är uppvuxna i Kulu eller har delar av sin släkt i länet. Till en början bidrog bygdens män med arbetskraft till den svenska industrin. Så småningom blev Kulufamiljerna i Stockholm entreprenörer i restaurang- och kafébranschen, inte minst i pizzeriasvängen.
På reportageresa för SvD i Kulu 2006 fick jag höra vilka dilemman sommarhemvändande stockholmare medför Kulus pizzabagare. Avsaknaden av bearnaisepizza på den i övrigt svenska menyn förbryllade Kulu-stockholmarna. Trots att Kulus bästa pizzabagare Rüstem Capaloglu förklarat att traktens smör skär sig i bearnaisetillverkningen, kantades somrarna av svenska kollegor som krävde att få göra ett försök i Rüstems kök. Bara för att misslyckas.
En viktigare fråga än beasås - för både Stockholm och Kulu - rörde de ungas framtid. Drömmen om Sverige hade skapat två falanger i byn. Den ena ville till varje pris flytta. Den andra sade ”vi köper inte bilden av det fantastiska livet i Sverige”, utan tänkte plugga på universitetet i Konya och bygga sin bygd.
I Sverige har i sin tur de yngre generationerna navigerat sig fram i allt vad det innebär att ha ena foten i ett traditionstyngt jordbrukssamhälle och den andra i den urbana stockholmsmyllan.
En av dem som kom till Sverige tidigt berättar om sin mor som inte kunde skriva eller läsa. Själv är han sedan många år lärare i Stockholm och stolt far till akademikerdöttrar. Vi pratar om generationsskillnader, krav och förväntningar som ställs i ett samhälle han beskriver som konservativt.
– Det är landsbygden, Ülkü. Stor skillnad från om man kommer från Istanbul, som dina föräldrar.
Han vidrör självkritiskt gränslandet mellan det svenska politiker kallar ”konservativ uppfostran” och ”hedersförtryck”. Kanske var han själv för hård förr? Hur som helst är han säker på att den unga generation föräldrar kommer att uppfostra sina barn annorlunda.
- De går på föräldramöten och skjutsar barnen till fotbollsträning. Förr var det svårt. Allt handlade om att jobba och klara ekonomin. De unga spelar inte heller kort och bygger hus i Kulu, de går på barer och åker på semester i Thailand. Allt förändras.
Så när Reinfeldt idag kliver ur diplomatbilen i byn på den anatoliska högslätten besöker han inte bara Kulu, utan en pusselbit till ett stycke modern stockholmania. Utgångspunkten för en berättelse om uppbrott, migration, urbanisering, miljonprogram, arbetarklassens villkor, snabbmatskultur, barnuppfostran, generationsglapp och människans outtröttliga strävan efter ett gott liv.
