”Jag skar mig något vansinnigt. Det blödde. Det gjorde ont. Sedan gjorde jag det inte fler gånger”.

S-ledaren nappar direkt när han får frågan om varför han har mustasch under ett besök i klass 8b på Borgsmoskolan i Norrköping. Håkan Juholt sänker rösten, blir förtrolig men samtidigt engagerad, när han berättar om pappa Willys rakhyvel. Det var den han inte kunde hantera.

– Jag var för rädd för att göra mig illa nästa gång, avslöjar mannen som också precis har varit mycket nära att skära sig på mediedrevets vassa egg.

Håkan Juholt börjar sitt brandtal.

– Vill ni ha en riktigt bra mustasch, var uthålliga. Förr eller senare kommer det att vara oerhört inne att ha mustasch. Och börjar ni tänka på det redan nu kan ni sätta trenden: och som 23-, 24-, 25-åring gå där med riktigt bra mustascher. Känn själva hur det skulle kännas. Alla runt omkring er har mustasch och så säger ni: det var vi som satte trenden. Det var med oss det vände, säger S-ledaren lika engagerat som om han höll ett första- maj-tal.

Håkan Juholt spar aldrig på krutet och kanske är det detta han egentligen säger:

Håll ut. Förr eller senare kommer det att vara oerhört inne att vara socialdemokrat. Känn själva hur det skulle kännas. Alla runt omkring er är socialdemokrater och så säger ni: det var vi som satte trenden. Det var med oss det vände.

Håkan Juholt drömmer om en ny storhetstid för Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Men den här dagen i ett kalt klassrum

i Norrköping med ett gäng tonåringar framför sig är Håkan Juholt i vaket tillstånd, klar­vaket.

Socialdemokraternas kris är monumental. Två valförluster i rad och opinionssiffror som dalat ned till historiskt låga nivåer. En parti­ledare i blåsväder och stora frågetecken kring politiken. En S-märkt gräsrot skriver på sin blogg att han stillsamt slits mitt itu.

Sådant är stämningsläget.

”Jag kan se er alla in i ögonen och säga att jag har hela tiden trott att jag har gjort rätt.”

Mörkret har lagt sig över Hemgården, Saltängsgatan 7 i Norrköping. Det luktar 50-­talets folkhem i samlingssalen. Knappt hundra social­demokrater är samlade för att höra Håkan Juholts försvarstal.

Orsaken till partiets akuta kris står framför det tunga röda draperiet längst fram. Hans inledande ursäkt pågår i nästan tio minuter.

– Inte på något sätt förringar jag den svårighet jag har utsatt er för. Ni får gå på torget, på Konsum, på Domus och ni får skäll. Ni är stolta socialdemokrater. Ni ska få vara stolta socialdemokrater. Ni ska inte behöva försvara mig och mina tillkortakommanden.

Partiordföranden3 gör klart att han hoppas få diskutera politik i fortsättningen och efter nästan 40-minuters möte så är det en av S-medlemmarna som säger: ”Sluta be om ursäkt nu.”

På nedervåningen dansas det tango, i ett kök intill håller en grupp äldre herrar som bäst på att lägga sista handen vid sin trerättersmiddag, medan Håkan Juholt försöker övertyga sina gräsrötter om sin och sitt partis framtid. Och han kan ändå inte riktigt låta bli att urskulda sig.

– Jag är den person som utmanar den svenska borgerligheten. Jag leder Socialdemokraterna. Det är jag Håkan Juholt, 49 år, tvåbarnspappa från Oskarshamn. Det är jag och ingen annan. Jag ska granskas hårt. Jag ska tåla granskning. Jag ska klara granskningen. Jag ska inte göra självmål. Jag ska inte göra fel, mässar han med en AA-antydan i rösten.

Håkan Juholt landar i att VU trots allt gav honom ett ”starkt stöd” efter det rekordlånga mötet med partiets högsta ledning den 14 oktober.

– De ställde frågan till mig, orkar du fortsätta, vill du fortsätta, har du lust, vill du leda partiet fortfarande? Jag sa: ja, känner jag ert stöd så vill jag det.

Merparten av fotfolket på plats i Hem­gården ger också Håkan Juholt sitt stöd.

Åtminstone de som högt ger uttryck för sin uppfattning.

”Han är en skicklig taktiker, en opportunist, principlös.”

Det är valdagen den 19 september 2006. Statsminister Göran Persson tror fortfarande att det ska ”gå vägen”, att partiet ska vinna valet. Men på kvällen slår ödestimman för svensk socialdemokrati. Den borgerliga alliansen har fått väljarnas stöd för att bilda en majoritetsregering.

Citatet ovan fäller Göran Persson tidigare på dagen. Det handlar om den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt (M).

Av 622 sidor och 1,6 miljoner ord i journalisten Erik Fichtelius intervjubok Aldrig ensam, alltid ensam ägnar den förre statsministern bara cirka fyra sidor åt de nya Moderaterna. Han tar dem aldrig på allvar, blir intrycket.

Lars Stjernkvist, numera kommunalråd

i Norrköping, är med när Håkan Juholt besöker Borgsmoskolan. Han var partisekreterare under 1999–2004. I korridoren efteråt för­söker han besvara frågan vad som är roten till den historiska krisen som han själv är medansvarig till – för den började inte med Håkan Juholt.

De nya Moderaterna, lyder ett av svaren.

Han menar att Socialdemokraterna alltför länge ”blundade” för att det hade skett en verklig politisk förändring inom Moderaterna.

– Dessutom ser vi det snarast som en fientlig handling, i stället för att faktiskt bejaka det.

Det finns fortfarande mycket för Social­demokraterna att kritisera, menar han och beskriver Moderaternas omläggning som ”halvhjärtad”.

Men Lars Stjernkvist lyfter också fram två mer grundläggande problem. Det första handlar om den strukturella arbetslösheten.

– Man får väl gå tillbaka i alla fall en 15 år för att se att vi började få en grupp som fanns kvar i arbetslöshetskön oavsett konjunktur. Det krävde andra lösningar än de klassiska. Hade vi hanterat det hade vi inte haft den identitetskris vi har nu, tror han.

Hösten 1996, för exakt 15 år sedan, säger sig Göran Persson vara ”ängslig” för den här gruppen. Men i intervjuboken framstår han som villrådig. Han laborerar med att skapa en arbetsmarknad med offentliga jobb. Men plusjobben kommer först tio år senare. Året därpå avskaffas de – av Fredrik Reinfeldt.

Lars Stjernkvists tredje förklaring, troligen den allra viktigaste, är att socialdemokratin inte har lyckats ömsa skinn från ett intresseparti för en krympande arbetarklass till ett idéparti. Ska Socialdemokraterna fortsätta att vara ett dominerande parti är en sådan övergång helt avgörande, menar han.

När Göran Persson valdes till partiord­förande 1996 förde han fram tanken på Det gröna folkhemmet: ”Den som lyckas beskriva det här så att det blir spännande och attraktivt kommer att sätta dagordningen för lång tid framöver.”

Få minns i dag hans vision.

Men Lars Stjernkvist menar ändå att en del gjordes för att påbörja transformeringen till ett idéparti, i synnerhet i partiprogrammet från 2001.

– Vårt parti är bäst på politisk omprövning när vi har självförtroende. Vi har väldigt svårt när vi inte har makten. Då finns inte den här förmågan att sätta oss ned och göra de mer grundliga analyserna.

Och aldrig har det socialdemokratiska självförtroendet varit mer i botten.

– Men nu finns det inget försvar för att vi inte ska komma i gång. Nu är det verkligen hög tid.

”Annars kommer det här att gå riktigt illa.”

Två dagar senare i Järfälla norr om Stockholm ska lokala socialdemokrater ut och knacka dörr. Budskapet från Agneta Karlsson, arbetarekommunens ordförande, är att trycka på lokala frågor. Järfälla har fått sin beskärda del av den senaste skandalen sedan en pensionär på ett äldreboende tvingats sova på golvet.

Miljonprogrammet Söderhöjden är hemma­plan för Socialdemokraterna. I hem efter hem, som öppnar dörren för Agneta Karlsson och partivännen Magdalena Ottersten, står partiet högt i kurs. Ingen kritiserar Håkan Juholt.

– När vi hade styrelsemöte precis efter den värsta turbulensen kring Håkan var det få som var väldigt upprörda. Man ställer upp för sin ledare, förklarar Agneta Karlsson när hon är tillbaka i parti­lokalen.

Men hon är ändå ”väldigt bekymrad”.

I Sifos förra väljarbarometer fick partiet 19 procent i Stockholm. Partiet måste formulera ett ”samhällskontrakt” som omfattar de flesta svenskar.

– Vi har tappat en politik som binder ihop grupper. Nu blir det som om vi vore ett parti för de mest utsatta – bara. Det blir fel.

På telefon en vecka efter besöket i Norr­köping säger den före detta partisekreteraren Lars Stjernkvist att fler socialdemokrater nu måste hjälpa till.

– Vi har varit ett centraliserat parti där ledningen drivit diskussionen. Nu måste fler

i partiet kliva fram och ta ett ansvar för det. Jag hoppas den kraften finns, för annars kommer det här att gå riktigt illa.

”Har partiet befunnit sig i en värre kris än i dag? Nej, nej, nej, nej, det har det inte.”

Klockan börjar närma sig nio på kvällen. Håkan Juholt har gett sig av. Rolf Larsson, numera enbart socialdemokrat på gräsrotsnivå, dröjer sig kvar utanför samlingslokalen där Juholt precis har talat. Han är bekymrad, mycket bekymrad men vet först inte om han ska lufta sin oro. Men till slut bestämmer han sig för att partiet förtjänar en öppen diskussion.

Ett statsbärande parti där opinionsstödet smält ned till 26–27 procent borde präglas av krisstämning. Av detta märktes inte mycket under mötet och det är ”kusligt”, tycker han.

– Men man vill ju samlas och sluta leden, nu går vi vidare. Och om vi nu ska ge Juholt en chans då behöver han möta ett sådant här stöd. Vi tror på dig, kör racet, resonerar Rolf Larsson.

Att läget är ytterst svårt för partiet råder det emellertid inget tvivel om, menar han.

– Men det är inte Håkan Juholt som har

orsakat det. I så fall vore det ingen kris.

I stället hade han kunnat vara rätt person att förnya partiet, anser Rolf Larsson. Därför är det som hänt kring riksdagens ersättningar ”djupt tragiskt”; det gör det svårare för den nye partiledaren att ta tag i partiets problem.

– Partiet är alldeles för slutet. De viktiga besluten tas helst i en så liten krets som möjligt. Partiet förlorar många begåvningar och

ideella krafter i den miljön. Sakta men säkert kommer partiet att dö sotdöden om vi inte påbörjar en kulturrevolution.

Pappa Tore, som också lyssnat på Juholt, gick med i partiet 1946. Han är inte lika pessimistisk. Men han bekräftar för Rolf att det som partiet nu genomlider är den värsta krisen någonsin. Tydligare kan det inte sägas än hans ”nej, nej, nej, nej”.

”Det kräver mer än att vara trevlig.”

Håkan Juholt verkar vilja vara alla till lags, helst vara kompis med alla. På väg ut ur 8b:s klassrum kan han inte låta bli att luta sig fram mot en elev och fråga hur han har det. Alla ska få svar, alla ska få ett gensvar om det så är eleverna på Borgsmoskolan, klasen av journalister eller luttrade partikamrater.

”Jag tycker att han gör ett väldigt gott intryck, trevlig och sympatisk, men det räcker inte i politiken. Det gäller att ha strategier, det gäller att ibland vara taktisk, det gäller att vara långsiktig, det gäller att vara tydlig, det gäller att våga ta konflikter och också driva sin linje, och det kräver mer än att vara trevlig.”

Orden är än en gång Göran Perssons. Året är 2003 och de gäller den unge moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Han som i dag är Sve­riges statsminister. Det hade också kunnat vara en beskrivning av Håkan Juholts första halvår som partiledare.

Se tv-klipp med Juholt: