Min 5-årige grabb befinner sig i en galax långt, långt borta. Jag lossar försiktigt en Jedi Starfighter ur hans famn och samlar ihop små beväpnade legogubbar som ligger utspridda bland lakanen som efter en bombattack. Innan han somnade mumlade han om rebellerna och rymdimperiet, precis som i går kväll.

Star Wars fyller hans liv med mening. Själv minns jag filmerna som outhärdligt långtråkiga, fyllda av högtidliga uniformerade män och en luden apa med ett irriterande läte. Utan att ha sett en enda sekund av originalet är min pojk (och miljoner andra småkillar världen över) av en helt annan uppfattning. På dagis ritar han kluddiga teckningar. I hörnet skriver pedagogerna vad de föreställer: Lasersvärd, Yoda, R2D2. Min kusin som är bosatt i England säger att det är likadant där. Hennes dotter får inte vara med och leka med killarna om hon inte låtsas vara prinsessan Leia. Maktlösa kan vi bara se på när oskrivna blad fylls av könsstereotyp rymdaction från 1970-talet. Star Wars är mer än bara underhållning, mer än en osedvanligt framgångsrik affärsmodell. Det George Lucas har skapat är ett instrument för tankekontroll.

Med hjälp av massiv propaganda är denne mediemogul i full färd med att hjärntvätta en hel generation små barn. Star Wars kommer som hamburgermål, actionfigurer, serietidningar, tv-spel och kakburkar formade som Dödsstjärnan. 34 år efter att den första filmen hade biopremiär är Star Wars världens mest lönsamma leksaksfranchise. Och vad som på allvar öppnat upp målgruppen pojkar 4 till 9 år är naturligtvis samarbetet med Lego. I dag har över 100 miljoner Star Wars-byggsatser sålts. I 56 veckor toppade Lego Star Wars Visual Dictionary New York Times bestsellerlista i kategorin bilderböcker för barn. När den danska leksaksjätten vd Marco Ilincic nyligen intervjuades i The Observer förklarade han framgångarna med företagets licensierade produkter så här:

”Kraven på omedelbar tillfredställelse är mycket större nu än för 10 år sedan, vilket gör att det hos barnen finns ett allt större behov av en kontext att leka i.”

Det är förstås rent nonsens. Star Wars-legot handlar inte ett dugg om barn, utan om att exploatera moderna småbarnspappors nostalgiska minnen från sin egen barndom. Inget speglar vuxenvärldens värderingar som leksaker. När jag växte upp bar Lego på den synnerligen europeiska drömmen om ingenjören. Han som skulle bringa ordning i en tidigare så kaotisk värld fylld av krig, kaos och elände. På den tiden bar alla legogubbar på samma uttryckslösa leende. De var små utbytbara komponenter i ett folkhem av hårdplast. Gubben i Jedi Starfighern ler inte. Han ser stridslysten ut. Jag placerar farkosten på hyllan, släcker lampan och stänger dörren försiktigt.

Någonstans har jag läst att regissören Irvin Kershner noga studerade Freud och Jung innan han satte i gång med The empire strikes back, den andra av filmerna i Star Wars-triologin. Med hjälp av psykoanalys ville han ge berättelsen komplexitet och djup. Resultatet blev en av filmhistoriens mest dysfunktionella far/son-relationer. Så vad säger jag när min grabb räknat ut vem som döljer sig bakom Darth Vaders svarta, rosslande mask? Hur förklarar man för en femåring att den som vill döda Luke Skywalker är hans egen pappa.