Låt oss, med ett publikperspektiv, sortera lite i OS-utbudet.
Satt du till exempel uppe i natt och tittade på rodel? I så fall måste du rimligen tillhöra en mycket liten minoritet. Denna kälkåkning i en isig rutschkana, luge som de säger i Vancouver, har inte bara visat sig vara bokstavligen livsfarlig utan tillhör också de sporter som är praktiskt taget omöjliga för en normalpublik att bedöma medan de utförs. Utan tidtagningen med de tickande hundradelarna i tv-rutan vore enformigheten (ännu mer) bedövande.
Jag skiljer på helt klockberoende och icke helt klockberoende idrotter. Tummen ned för den första sorten.
Med blotta ögat går det inte att se vem som är snabbast på sin kälke efter halva banan eller vid mållinjen. Ett svisch är det andra likt – om vi bortser från de åkare som uppenbart tappar kontrollen. Åker han i 116 kilometer i timmen eller kanske 124? Nej, det går inte att svara på. Man måste avvakta vilken hundradel tidtagningen stannar på. En sådan kronometerdriven spänning är ganska andefattig, medge det.
Det här rodlandet och bobbandet och framstupaåkandet (så kallad skeleton) är de mest klockextrema grenarna i OS, där ingen utanför den allra mest nördiga expertisen kan påstå sig se hur det går om de inte vet hur klockan går.
Sprintlopp på skridsko kan väl räknas dit också och frågan är om den omsusade utförsåkningen inte, även den, mest är en fråga om att titta på klockan och hålla reda på att människan inte ramlar omkull. Åtminstone gäller det för störtlopp. I slalom har en bredare publik en viss möjlighet att bedöma själva utförandet, studera stilen, och få en egen klockoberoende känsla för insatsen.
Fast även i slalom har de officiella experterna svårt att sköta sitt jobb utan stöd av klockan. Vi har alla hört kommentarer av typen jaa…braaa…fin linje…det här blir en bra mellantid… NEJ! Fem tiondelar efter! Det går inte bra…hon har inte hittat linjen…
Så jag vill inte helt och fullt räkna slalom till de hedervärda sporter där jag som fåtöljexpert kan komma med lika oombedda som träffsäkra analyser baserade på det jag faktiskt ser de tävlande göra och inte bara på hur långt klockan hunnit.
Alla grenar där folk startar på samma gång har förstås mitt gillande. Där gäller två enkla regler: 1. Den som ligger längst fram leder. 2. Den som kommer först i mål har vunnit. Det känns intuitivt rätt och naturligt. Nu inser även jag att simultanstart i rodel är svårt att fixa. Det är för svårt att köra om, alternativt för dyrt att bygga 50 parallellbanor. Detsamma gäller för en hel del andra discipliner, förstås.
Men all längdåkning på skidor borde kunna gå med gemensam start. Nu är det två skidskyttetävlingar och två långlopp som har masstart, plus stafetterna. Det gör dem publikvänliga. I andra skidlopp startar man en i taget. Det måste vara några klock- och statistikkramare som lyckats dekonstruera den naturligaste av tävlingsformer (att alla startar samtidigt) till en övning med mellantider och jämförande tabeller för att segt och teoretiskt i efterskott räkna fram en simultantävling. De borde inte få hållas.
Lars Ryding är fd kvalitetsredaktör och utrikeschef på SvD. lars.ryding@svd.se
