Pelle Kölhed är vice ordförande i Handikappförbunden och ordförande i Personskadeförbundet RTP som står för Rehabilitering, Tillgänglighet och Påverkan. Han är mäkta upprörd över att villkoren för att få p-tillstånd kraftigt har försämrats och att Transportstyrelsen liksom regeringen blundar för de problem som uppstått för tusentals funktionshindrade.

– I februari hade vi en träff på näringsdepartementet och gick igenom problemen. Men det mynnade ut i att det tillsattes en utredning där vi inte fick vara med och man ville inte ville lyssna på våra synpunkter. I stället fick Transportstyrelsen som är vår motpart i de här sammanhangen hålla i frågan och där har man nu kommit fram till att allt är bra som det är, berättar Pelle Kölhed.

Wenche Willumsen, 61 år, pendlar mellan jobbet på DHR i Stockholm och hemmet i Eskilstuna. Hon fattar inte hur Transportstyrelse och regering tänker.

– Man hänvisar till att beviljandet av p-tillstånd är en trafikfråga, men det är i första hand en social fråga att kunna fungera i samhället. Det verkar också vansinnigt att man säger nej till ett parkeringstillstånd men beviljar ett bilstöd för att anpassa min bil. Min senaste nya bil kostade omkring en halv miljon att bygga om.

Pelle Kölhed menar att det strider mot FN-konventionen att Handikapprörelsen inte får vara med eller ens blir tillfrågad som berörd brukarorganisation i en statlig utredning. När Transportstyrelsen också skriver reglerna, är sista instans vid alla överklaganden och dessutom ska utreda sig själva har det gått för långt:

– Då har de blivit allsmäktiga.

Björn Stafbom som arbetar åt infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) på näringsdepartementet, menar att det hittills inte funnits anledning att diskutera med Handikapprörelsen.

– Men när det finns ett förslag från regeringen som ska skickas på remiss kommer de att få vara med i diskussionen, säger han.

Wenche Willumsen fick polio som 3-åring och är förlamad i båda armarna. Hon har inga problem att gå, däremot kan hon inte stoppa i pengar eller dra betalkortet i p-mätaren. 1988–2010 hade hon det speciella parkeringstillståndet, men när det skulle omprövas blev det tvärnobben.

– Det enda som verkade viktigt var om jag kunde gå hundra meter. Att jag har andra svårigheter brydde man sig inte om. Man säger att jag kan åka kommunalt, men med mina armar kan jag ju inte hålla mig i någonting. Och tar jag bilen måste jag ha en assistent med mig som kan betala åt mig.

Pelle Kölhed anser att staten uppträder byråkratiskt och utan känsla.

– Fusk med tillstånden ska beivras stenhårt, men reglerna för att få tillstånd måste bygga på personens totala situation. 100-metersgränsen är bedrövlig. Man kanske kan gå när det är barmark på sommaren, men det är skillnad på vintern med höga snövallar. Och varför räknas inte alla olika typer av funktionsnedsättning?

Ann Heljeback Nilsson, enhetschef på Transportstyrelsen, håller med om att det är svårt att hitta en rättvis bedömning som fångar upp alla aspekter:

– Det här är genuint svårt, men det är alltid en individuell prövning. De hundra metrarna är aldrig den enda bedömningsgrunden.