När Socialdemokraterna nu jagar efter ny partiledare är ett av huvudspåren hur man kan locka personer som gått till näringslivet tillbaka till politiken.

Jag känner inte till Pär Nuders eller Anders Sundströms personliga skäl för att avstå comeback. Min erfarenhet är att de flesta som en gång haft partiuppdrag – jag hör själv till den gruppen, om än på ungdomsförbundsnivå – upplever en latent dragning tillbaka till politiken. Det handlar förstås om makt och uppmärksamhet. Men cynikerna skulle bli förvånade om de visste hur många som drivs av en genuin vilja att påverka samhället till det bättre. Det ena utesluter inte det andra.

Samtidigt visar de senaste dagarnas händelser att priset för en framskjuten roll i politiken kan bli högt: skoningslös medial granskning, hånfullt bemötande från motståndare och allmänhet, utfulning driven av egna partivänner grundad på subtil ideologisk etikettering eller decenniegamla ungdomsförbundskonflikter.

Varför ska hyggligt folk frivilligt ge sig in i det där, särskilt om man som Nuder eller Sundström dessutom skulle få bra mycket sämre betalt?

Knäckfrågan är inte högre etiska krav när man lämnar sina parti­uppdrag – utan de villkor som gäller när man väl har dem.

En minst lika viktig diskussion gäller villkoren för den omvända resan, det vill säga när politiker och högre tjänstemän går till företag eller intresseorganisationer som de tidigare har haft stort inflytande över.

En rapport från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, får av naturliga skäl inte samma mediala uppmärksamhet som en partiledaravgång på Flanaden galleria i Oskarshamn.

I skuggan av S-krisen presenterades i förra veckan en viktig rapport om riskerna för intressekonflikter när ledande politiker och tjänstemän ”byter sida”.

Det var spektakulärt när Björn Rosengren, näringsministern med ansvar för Telia, blev rådgivare för Kinnevikkoncernen, huvudägare i Telias konkurrenter Tele2 och Comviq. Men även mer vardagliga sidbyten kan leda till dubbla lojaliteter: statssekreterare vid socialdepartementet som anställs av läkemedelsindustrin, eller ministrar som blir pr-konsulter med uppdrag att påverka politiska beslut för sina kunders räkning.

Till skillnad från de flesta andra OECD-länder saknar Sverige i dag helt regler för sådana situationer. ESO-utredarna Eva Lindström och Niklas Bruun föreslår därför bland annat en ettårig karantän för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer. Ett i grund och botten riktigt förslag ägnat att minska risken för att man tar ovidkommande hänsyn eller på ett felaktigt sätt utnyttjar känslig information, som man fått genom sin roll i staten.

Fler borde lämna politiken för att sedan komma tillbaka med nya insikter och erfarenheter. En karantän reser i och för sig nya hinder för rörligheten. Men knäckfrågan är inte högre etiska krav när man lämnar sina partiuppdrag – utan de villkor som gäller när man väl har dem.