Inga djur tas emot om de inte är helt rena. Det är de benhårda med på slakteriet.

Bo Staaf, bonde.

Om bara ett par minuter dyker slaktbilen upp bakom krönet vid den gamla 1800-tals gården i Värsås. Tillsammans med systersönerna Joel och Jonas Tengbert skrubbar lantbrukaren Bo Staaf bort de sista spåren av gödsel från djuren som strax ska skickas på sin slutgiltiga resa.

–Inga djur tas emot om de inte är helt rena. Det är de benhårda med på slakteriet, säger Bo Staaf.

När det för drygt fyra år sedan stod klart att den västgötske bondens djur testats positivt för ehec hamnade hans gård sist på slaktbilsrundan. Bilar som hade varit hos Bo Staaf var tvungna att spolas och desinfekteras efter varje besök och på slakteriet ville man inte längre betala lika mycket för lantbrukarens kött. Att testas positivt för vtec visade sig vara en stämpel som var svår att tvätta bort, enligt honom själv.

–Jag kunde inte komma till slakteriet och be om ett bra pris. Då hade de svarat kom igen när du har ehec-fria djur. Jag har varit öppen och ärlig med det här. Men det är likadant i hela samhället, det är lättare att kasta sten på den som ligger redan, säger Bo Staaf.

Problemen började när Joel och Jonas Tengberts då 14-årige bror blev allvarligt sjuk i ehec. Hur han smittades är fortfarande oklart men enligt läkarna var det antingen en kebab som han ätit två dagar innan – eller morbroderns opastöriserade mjölk.

–Pojkarna har ju sprungit här på gården sedan barnsben så man trodde ju att de skulle vara immuna mot alla bakterier. Men han blev väldigt dålig och pendlade mellan liv och död. Då kände jag mig inte värst road kan jag säga, då var man tårögd varje dag, säger Bo Staaf.

Systersonens insjuknande var startskottet för ett långt och mödosamt arbete för att bli kvitt smittan på gården. Gång på gång tvingades han tvätta hela ladugården, måla om och göra olika åtgärder för att förbättra hygienen kring djuren.

På slakteriet fick Bo Staaf cirka tio procent mindre betalt än före smittobeskedet, något som enligt hans egna beräkningar har kostat honom cirka 100000 kronor.

–Värst har ändå ovissheten varit: blir jag av med det eller kommer jag att ha ehec för all framtid.

I dag är gården smittfri och systersonen är fullt återställd. Men arbetet fortsätter. Ett åtgärdsförslag som ingår i det kontrollprogram som föreslogs för tre år sedan är att bönderna måste testa djur innan försäljning. Det är dock inte tillräckligt tror Bo Staaf.

–Det där fungerar ju redan. Jag hade aldrig med rent samvete kunnat sälja något jag inte själv ville ha. Lösningen är snarare min metod tror jag: att skölja av, ta ut djuren ur ladugården och kalka av.

Bo Staaf blickar ut över raderna av brunspräckliga kor och fortsätter:

–Jag gör det jag kan, jag håller rent och tänker på hygienen. Men ehec är nog något vi får leva med, åtminstone tills att man hittar smittovägarna. Det viktigaste konsumenten kan göra är att se till att kylvaror hålls kylda och inte står framme.