När Maud Olofsson valdes till partiledare 2001 var det en friherrinna – det är så hon ser sig själv – med djupa rötter inom Centerrörelsen som fick i uppdrag att leda partiet. Förmodligen var det därför den nya Centerledaren så kraftfullt kunde dana om partiet i liberal riktning och klippa banden till Socialdemokraterna. Troligen var det därför hon lyckades få med sig partiet på att överge årtalsexercisen när det gäller kärnkraften.

Fram tills nyligen har också Maud Olofsson varit omåttlig populär inom Centerpartiet. Men det är bara en mindre del av väljarna som har upplevt samma lyskraft. Maud Olofsson drömde om ett valresultat på 16 procent, i stället krympte partiet i det senaste riksdagsvalet till 6,6 procent.

Det är för tidigt att peka ut en efterträdare men Annie Johansson, ekonomisk talesperson i riksdagen, är favorit i kommunalrådskretsar. Hon är också populär bland väljarna – en av de politiker som brukar få flest personkryss.

Hennes profil liknar näringsministerns. Hon är lika energisk och minst lika liberal och företagsvänlig. Som smålänning från Värnamo är hon också förankrad på landsbygden. Att döma av de politiska avtryck som Annie Johansson hittills har gjort skulle hon, som Maud Olofssons efterträdare, fortsätta på partiets inslagna linje.

Men, som det vacklande väljarstödet visar, finns det problem med den strategin. En viktig förklaring går att finna i partiets kluvna själ.

I en ny undersökning från Sifo (som ingår i en Orvesto-undersökning med 50000 tillfrågade) tecknas bilden av ett parti med två närapå oförenliga väljargrupper.

Några kodordbeskriver den ena gruppen – de är yngre, äventyrliga, välutbildade och har gott om pengar. Högutbildade storstadsbor som gillar att synas. Politikertyp: riksdagsledamoten Fredrick Federley. Den andra gruppen – lågutbildade pensionärer från landsbygden med traditionella värderingar. Politikertyp: landbygdsminister Eskil Erlandsson (som dock vare sig är pensionär eller lågutbildad, han har examen från SLU Alnarp).

Maud Olofsson har med ena handen försökt tillfredsställa partiets latteliberaler vid Stureplan och med den andra tillgodose partiets kärntrupper utanför tätorterna. Hennes sjungande norrländska har visserligen bidragit till att hålla den sistnämnda gruppen på gott humör.

Men valresultaten visar att efterträdaren står inför en verkligt svår utmaning: att antingen slå in på en ny väg eller försöka sig på det konststycke som Maud Olofsson aldrig lyckades med; att förena yin och yang.

Lena Hennel är reporter på Svenska Dagbladet. lena.hennel@svd.se