Tsvangirais kamp - med livet som insats

Utgången var omöjlig att förutsäga: det kunde bli allt från döden genom hängning till ett frikännande.

Vägen till den gastkramande stunden i domstolen hade varit lång, från det lilla huset i byn Nerutanga där mor slet med jorden och far tog påhugg som murare för att ge mat och utbildning till Morgan och hans åtta syskon.

Eftersom Morgan var äldst skulle han kostas på. Fadern Dzingirai hade under ungdomsåren i guldgruvorna runt Johannesburg sett den nya industrialiserade världen i antågande. I den nya världen behövs utbildning, insåg den unge gruvarbetaren. Sydrhodesia skulle med all säkerhet följa det mäktiga Sydafrikas utveckling.

Sonen Morgans skolutbildning ledde till facklig karriär och vidare till politiskt engagemang. Sådant är farligt i Afrika, i synnerhet om man opponerar sig mot en järnhård diktatur.

Denna gång, i rättssalen i Harare High Court, slapp Morgan Tsvangirai undan med ett frikännande. Domaren insåg att Tsvangirai lurats i en fälla av en agent utsänd av Mugabe, som försökt locka honom att gå med på en mordplan medan samtalet filmades i hemlighet.

Det var inte första gången Morgan Tsvangirais liv stod på spel. Redan 1993, då han organiserade landets största strejk med 150000 deltagande, rusade åtta män in på kontoret på tionde våningen, slog honom blodig och försökte kasta ut honom genom fönstret. Sekreterarens ihållande skrik fick dem att fly. Trots att Tsvangirai kunde peka ut en av männen vägrade polisen samarbeta.

Fler mordförsök skulle följa. Det senaste inträffade i fjol. Då räddades han till livet på en intensivvårdsavdelning efter svår tortyr på en polisstation i Harare. Med järnrör försökte man krossa hans skalle.

Nu på fredag står Morgan Tsvangirai inför ännu ett livsavgörande ögonblick i sin långa kamp mot vanstyret. Då avgörs om hans övertag i presidentvalets första omgång ska bestå – förutsatt att han alls ställer upp, hans parti överväger att bojkotta valet på grund av hoten och våldet. Ett definitivt beslut fattas i dagarna.

Vad vi ser är en tvekamp med lång historia, som börjar i en av 1960-talets mest brännheta konflikthärdar: Rhodesia.

Vid den tiden, då inbördeskriget just börjat, hade tonåringen Morgan hunnit lämna boskapsvallandet hemma i byn. Eftersom han älskade skolan betalade familjen så långt de hade råd, till strax under universitetsnivå. Han berättar i en biografi av journalisten Sarah Hudleston om hur skolbibliotekets tidningar, som Time och Newsweek, blev fönster mot omvärlden. Där växte intresset för politiken och de orättvisor det vita minoritetsstyret förde med sig. Han reagerade starkt när premiärminister Ian Smith 1965 bröt med Storbritannien och förklarade Rhodesia självständigt. Syftet var att förhindra majoritetsstyre påtvingat från London.

– Jag förstod direkt att Smith stulit en sann självständighet från oss. Jag var förfärad.

Efter skolgången sökte Tsvangirai länge arbete, men fick överallt svaret att han var överkvalificerad. Till sist tog han tjänst som städare på en textilfabrik i Mutare och avancerade till vävare. Via textilarbetarfacket började den fackliga karriären. Nickelgruvan i Bindura anställde honom bland 700 sökande till att sköta ett smältverk. Vid 26 års ålder blev han förman, ett ansvarsfullt och välbetalt jobb. Det var dags att gifta sig och när han en dag såg jämngamla Susan Nyaradzo gå förbi ska han ha sagt till en vän: Henne ska jag gifta mig med. Susans föräldrar gav tillåtelse till uppvaktningen. Paret har i dag åtta barn.

På den tiden var Morgan Tsvangirai en hängiven beundrare av Robert Mugabe, en förgrundsgestalt i befrielsekampen.

1977 gick Ian Smith med på majoritetsstyre. När Rhodesia 1980 blev Zimbabwe höll Mugabe ett tal som hyllades världen runt för sin försonlighet. Han bad de vita stanna i landet och arbeta för en gemensam framtid. Morgan Tsvangirai var djupt imponerad.

– Jag kunde ha offrat livet för honom vid den tiden, säger han i biografin.

De första åren blev turbulenta, med 200 strejker och politisk oro i provinsen Matabeleland. Allt slogs ned brutalt och armén med nordkoreanska instruktörer mördade mer än 15000 ndebele. Då lades grunden till motsättningarna mellan majoritetsfolket shona och minoritetsfolket ndebele.

Tsvangirai blev fackordförande vid nickelgruvan och fortsatte 1985 till Harare som vicepresident i gruvarbetarfacket. Tre år senare valdes han till landets högsta fackliga post: generalsekreterare i landsorganisationen ZCTU med 360000 medlemmar.

Konfrontationen med Mugabe blev ett faktum, men inte nödvändigtvis av ideologiska skäl – Tsvangirai beskrev sig vid den tiden som marxist. Snarare var orsaken fackets krav på självständighet och klagomål på hur staten behandlade arbetarna.

Genom åren har Tsvangirais åsikter förändrats, han beskriver sig idag som socialdemokrat och bekänner sig till en marknadsdriven ekonomi som även värnar om de fattiga.

Hela 1990-talet låg ZCTU och regeringen i fejd om ett ekonomiskt återhämtningsprogram, Esap. Ekonomin krackelerade. 1993 bröt de första upploppen ut i protest mot höjda matpriser. På nio år rasade gruvarbetarnas löner med 80 procent.

Sprunget ur ZCTU bildades 1999 vid ett massmöte på Rufarostadion i Harare ett nytt politiskt parti: Rörelsen för demokratisk förändring, MDC. Morgan Tsvangirai, en shona, valdes till partiledare och Gibson Sibanda, en ndebele, blev vice.

MDC:s första tvekamp mot Mugabe ledde till seger. En folkomröstning hade utlysts om en ny författning som bland annat skulle göra Mugabe till livstidspresident. MDC mobiliserade nej-sidan, som fick 55 procent. Svaret blev brutalt. Mugabe beordrade ”krigsveteranerna” – en partimilis – att ge sig på landets 4500 vita farmare.

Åtta år av upptrappat våld och trakasserier har gått sedan dess. Bara under denna valkampanj har tiotusentals människor flytt, ett tusental skadats och mer än 60 mördats.

Morgan Tsvangirai och alla andra zimbabwier är helt klara över att demokratin är en kamp med livet som insats.

Ola Säll

ola.sall@svd.se

Fler artiklar