- Om det finns problem med banden kan de inte lösas genom att förstöra dem, säger arkivrådet Britt-Marie Östholm, chef för Riksarkivets tillsynsenhet.
Banden bör bevaras, anser även Katastrofkommissionens juridiske expert Peter Seipel samt Journalistförbundets ordförande.
På tsunamibanden finns sparade säkerhetskopior av hela regeringskansliets dokument och elektroniska trafik från tiden kring tsunamin annandagen 2004.
När riksdagen granskade regeringen Perssons hantering av katastrofen 2006 så gömdes banden undan i regeringskansliets källare. Först sedan SvD i oktober 2006 begärt fram dem och angett att de låg i ett kassaskåp så kom de fram. På banden fanns ny information som ledde till att Katastrofkommissionen återinkallades 2007.
Samma höst förklarade regeringen Reinfeldt att banden var så känsliga att de måste skyddas av absolut sekretess i hela 70 år. Efter kritik från Lagrådet om att en sådan lag stred mot grundlagen infördes istället en tillfällig sekretess till 2011.
Under tiden skulle en statlig utredning, E-offentlighetskommittén, utreda säkerhetskopiornas rättsliga status.
I ett delbetänkande föreslår utredningen att säkerhetskopior inte ska vara allmänna handlingar. Om tsunamibanden ska bevaras måste regeringskansliet besluta särskilt om det. Utredningen skriver i en undanskymd passus att med dess synsätt blir gällande ”bör det vara fullt möjligt för myndigheten att formlöst rensa i materialet”.
Vad innebär det?
- Är det inte en allmän handling kan det slängas i papperskorgen, förklarar utredningens ordförande regeringsrådet Henrik Jermsten för svd.se.
Har ni gått igenom vad som finns på banden?
- Nej, vi har inte gjort en genomgång av dem, svarar Henrik Jermsten.
Att tsunamibanden sparades enligt ett särskilt beslut, togs ut ur datahallen och låstes in i kassaskåp har ingen betydelse enligt utredningen. Men det synsättet underkänns helt av Riksarkivet, som är Sveriges centrala arkivmyndighet.
- Banden är ju redan arkiverade sedan flera år. I det här fallet bestämde man sig för att plocka ut banden, bära iväg dem och låsa in dem. De talar för att det ska bedömas som allmänna handlingar, säger arkivrådet Britt-Marie Östholm.
En av de få som sett vad som finns på banden är Peter Seipel, professor emeritus i rättsinformatik. Han kallades in som expert i den återinkallade Katastrofkommissionen. Rent juridiskt kan man resonera som utredningen, anser han:
- Jag förstår att de så snabbt som möjligt vill städa undan allt material för att slippa vidare diskussion. Men man borde överväga att spara banden. Det här kan ha ett historiskt värde för kommande forskning, säger Peter Seipel.
Samma uppfattning har offentlighetsexperten och chefredaktören för tidningen Riksdag&Departement, Nils Funcke.
- Regeringen måste göra någonting och fatta ett beslut så att banden inte försvinner 2011. Den kan ge utredningen ett tilläggsdirektiv att banden ska bevaras. De här banden är ett historiskt dokument över en turbulent tid i Sverige. Därför är det viktiga för framtida forskning att materialet finns kvar, säger Nils Funcke.
I utredningen har alla riksdagspartier varit med och varit ense. Ambitionen från politikerna har varit att ”sätta ned foten” om säkerhetskopior. Alla säkerhetskopior ska behandlas på samma sätt – även tsunamibanden. Men att det innebär att banden kastas, verkar inte alla ha insett.
Journalistförbundet är den enda i utredningen som haft en avvikande mening. I ett särkilt yttrande sägs:
”Tsunamibandsaffären och turerna kring den, visar med all önksvärd tydlighet att det finns krafter, ombedda eller oombedda, som ibland vill dölja maktmissbruk eller ineffektivitet”.
Journalisternas förbundsordförande Agneta Lindblom-Hulthén är kritisk:
- Att slänga tsunamibanden är livsfarligt för samhällsklimatet. Det sätter igång rykten och spekulationer och göder de som spekulerar i konspirationer bakom allt, säger Agneta Lindblom Hultén.
Hon påpekar att det med utredningens synsätt blir fritt fram för myndigheterna att rota i sina säkerhetskopior, medan medborgarna nekas samma rätt i och med att de inte ska vara allmänna handlingar.
- Man minskar medborgarnas insyn i det allmänna samtidigt som man med andra åtgärder ökar statsmakternas insyn i medborgarnas privatliv, kritiserar Agneta Lindblom-Hulthén.
