Någon dag efter valet knackade Sven-Erik Österberg på dörren till Pär Nuders rum. Österberg ville bara bedyra sin lojalitet, och förklara att han ställde sig bakom Nuder som partiledarkandidat.

Det här hände 2006, enligt Pär Nuders bok ”Stolt men inte nöjd”. Nuder beskriver Österbergs agerande som ”positionerande” i det maktvakuum som uppstår när en partiledare, den gången Göran Persson, avgår.

Samma sorts positionerande pågår förstås i dag när Mona Sahlin ska ersättas. Ingen säger att de vill, men tänkbara kandidater skriver debattartiklar, bloggar febrilt eller gör sig onåbara, allt efter sin egen strategi. Och det knackas säkert på en hel del dörrar. Alla kan ju inte bli partiledare, men de flesta kan bli något bättre än vad de är i dag.

Sven-Erik Österberg ger nu beskedet att han kommer att göra ett ”väldigt noggrant övervägande” om valberedningen skulle fråga om han vill bli partiledare. Det är ett ganska tydligt ”ja” för att vara ett besked från en potentiell S-ledare.

Pär Nuder mejlar samtidigt till SvD att han har lämnat politiken och inte kommer att efterträda Mona Sahlin.

Österberg är en kompromisslösning som anses förkroppsliga någon sorts idé om socialdemokratin. Han är en kompetent politiker med facklig bakgrund och semestrar varje sommar i husvagn på Öland. Han verkar vara vanlig, något som kan vara hårdvaluta i svensk politik. Han räknas till mitten i partiet, och skulle kunna hålla ihop höger- och vänsterfalangerna.

Men det finns också en rad argument emot Sven-Erik Österberg: han hörde till den inre kretsen och är därmed ansvarig för höstens valförlust. Han höll i arbetet med att förnya socialdemokraternas jobbpolitik, som inte vann väljarnas förtroende. Han är efter många år i toppolitiken fortfarande ganska okänd för väljarna.

Hittills förefaller Österberg-effekten i partiet innebära att det börjar lanseras andra kandidater. Socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida har dömt ut Österberg som ”Socialdemokratins Bo Lundgren”, partiledaren som ledde Moderaterna till valfiaskot 2002.

Pär Nuder är ett möjligt alternativ till Österberg, men han fick inte uppdraget 2006 och lämnade riksdagen sedan Mona Sahlin sparkat honom som finansministerkandidat. Kanske vill han verkligen inte.

På en något så när realistisk kortlista står Mikael Damberg, ordförande i Stockholms län och Veronica Palm, med samma uppdrag i Stockholms stad.

Tidigare har nämnts bland andra Metallbasen Stefan Löfvén och kommunalrådet i Södertälje Anders Lago. Andra mer eller mindre fantasifulla namn börjar nu också simma upp till ytan: exministern och EMU-motståndaren Leif Pagrotsky, kriskommissionens ordförande Anna Johansson från Göteborg, förre utrikesministern Jan Eliasson, förra miljöministern Lena Sommestad...

Sven-Erik Österberg framstår i dag som det säkra, trygga, försiktiga alternativet. Men om det sargade partiet vill ta risker finns det fler kandidater än någonsin att välja på.