Sverige är ett land med stark lästradition. Mer än 80 procent läser böcker någon gång under ett år. Upp till 60 procent slår upp en bok varje vecka.
Litteraturförsäljningen går fortfarande bra – särskilt med tanke på konkurrensen – och böcker finns numera att köpa i stort sett överallt.
Samtidigt ökar alla andra sorters läsning. Aldrig har vi skickat så många meddelanden till våra vänner som nu. Aldrig har så många människor själv skildrat sin värld. Uppslagsverk är inte längre bara gratis tillgängliga för hela befolkningen – de skrivs numera av användarna själva. Och det mesta talar dessutom för att vi står på tröskeln till en ny tid för läsandet, då eböckerna på allvar gör sitt intåg.
Frågan är då: Vem i hela friden kan se den här utvecklingen som ett problem? Svaret är: Den grupp som har något att förlora maktmässigt.
Ja, ni behöver inte räcka upp handen. Vi ser ändå vilka ni är – med all tydlighet.
Nyligen meddelade folkpartiet att det var dags för en ny bokutredning. Anledningen var inte att folk i dag läser mindre. Snarare att de läser FEL saker.
Det är skillnad på att läsa Den fula ankungen och hundra sms. Det är viktigare att kunna läsa och förstå en bok än statusuppdateringar på Facebook, skriver Christer Nylander, vice ordförande i kulturutskottet, på sin blogg.
Bakom tankar som denna, vilar två antaganden. Dels att läsning är ett nollsummespel, dels att ord som är tryckta på döda träd automatiskt genererar högre kvalitet än andra. Alltså: meningar på papper räddar demokratin, digitala meningar hotar den.
Det är ingen ny föreställning. Redan för elva år sedan skrev ett antal kulturpersonligheter ett upprop för sänkt bokmoms, där de målade upp en dyster framtid. Hotet var internet.
”Den bokvän som provar att enbart använda Internet och tv som kunskapskällor märker snart att något viktigt saknas. I boken placerar författaren informationsfragment i relevanta sammanhang. Den som använder elektroniska medier kan hitta samma fragment men får inte helheten. (DN 18/4, 1999)
I dag ter sig meningarna rent löjliga. Vad som har hänt sedan 1999 är ju tvärtom att kunskapsmängden i samhället har ökat dramatiskt, liksom tillgången till litteratur. Men kunskap är som bekant makt och utvecklingen har lett till att den lilla grupp som har haft monopol på att diskutera ämnen som litteratur nu puttas bort från scenen.
Som en sista desperat attack kan vi nu vänta oss en debatt om kvalitet (och gissa vem som ska avgöra vad som är kvalitet?), samt en diskussion om att vi pratar om fel saker (och gissa vem som borde få välja ämnen åt oss?).
Det här märks i kultursidornas ängslan över att vanliga bokläsares bloggkonversation om läsning plötsligt röner mer intresse än litteraturkritiken, men också i en uppenbar rädsla – som alltså nu även har spritt sig till politikerna – för att kvalitetsbegreppet plötsligt är fritt att använda och då i första hand klistras vid saker som berör läsarna.
Ska vi tillsätta en bokutredning för att folkpartister tycker att vi läser fel böcker? Ursäkta, men jag tror att vi numera är alldeles för välinformerade för att applådera sådan elitism.
