När jag var typ 20 brukade jag åka iväg på somrarna som volontär i fredsorganisationen IAL. En sommar åkte vi för att göra socialt arbete i zigenarbyar i Slovenien. Innan du kräks över ännu en politiskt korrekt journalist med outhärdligt flumskryt kan jag upplysa om att volontärjobb är ett snorbilligt sätt att åka på semester i länder med billig sprit och tobak, och dessutom en icke föraktlig metod att ragga på (som det lätt blir i ett hus fullt med ungdomar).

Jag kan alltså försäkra om att det aldrig var min avsikt att rädda världen när jag försökte rädda världen – så låt bli att skriva det där elaka mejlet och fortsätta läsa nu: Jag åkte till Slovenien fulladdad med rapporter om romernas eländiga sociala situation och med en ambition att vilja förstå varför det var så.

I stället fann jag följande: Det fanns tre romska byar i området. I by A var de rika, många var faktiskt rikare än de vita slovenerna i trakten och bodde i nybyggda skrytvillor. De hade tjänat pengar på människosmuggling in till EU (Slovenien var då transitland för människosmuggling från konflikthärdarna på Balkan).

Men socialt var det misär i by A, med missbruk, barngiftermål och otrevlig stämning. Slagsmål och tafsande på kvinnliga volontärer. I by B, som låg lite mer avsides i bergen var de flesta vi mötte väldigt trevliga däremot, avvaktande artiga. Rent och prydligt i hemmen. Man kände sig trygg. Männen från den byn var ofta iväg och arbetade i Österrike som byggnadsarbetare. I byn C, som låg riktigt avsides, var det misär, både socialt och ekonomiskt.

De sades vara i konflikt med de andra byarna och därför isolerade och inavlade. Det var den enda byn också där vi mötte Kusturica-stereotyper med hattar och fioler. Men jag upptäckte även att det var by A som hade fått fram den första romen i trakten som studerade på universitet Och jag upptäckte att det fanns mängder av andra som inte följde mönstret.

Jag upptäckte (och det här var nog det som var allra tuffast för min inre knappolog att acceptera) att det fanns en hel jäkla massa romer som överhuvudtaget inte bodde i byarna. De bodde inne i stan tillsammans med majoritetsbefolkningen och levde som de.

Sen blev jag journalist. Vårt jobb är att förenkla, och vårt dagliga bröd kommer allt för ofta från att bekräfta stereotyper.

När jag sedan sitter hemma som nyhetskonsument och känner mig tvärsäker och hetsar upp mig så brukar jag försöka påminna mig om den volontärresan. Om jag i tre närliggande små byar i norra Slovenien inte lyckades hitta en gemensam slutsats och sanning; vad är då oddsen att man ska göra det i länder som Kina, USA, eller kontinenter som Afrika?

Medieindustrin fungerar ofta som en leverantör av en ritual: där folk ser på nyheter för att se att ingenting har hänt. Men bortom det finns en verklighet som är betydligt mer intressant än så, och roligare.