Hur länge har vi haft tråkigt i det här landet egentligen? Antagligen i runt 500 år. Ändå har vi ingen anledning att fira nu när tråkighetsepoken går mot sitt slut.
Det svenska ordet tråka betydde ursprungligen att trycka eller klämma ihop någonting. Med tiden tog vi dock över innebörden från det norska verbet troka, som innebar att man stod och stampade på samma ställe. Alltså fick vi ett eget uttryck för allt det där trista och enformiga i våra liv. Och ända sedan vi en gång började att tråka oss, har vi excellerat i konsten att hålla vår glädjelösa flagga högt. Fram till i dag, då vi plötsligt inte längre vet vad det innebär att ha tråkigt.
För bara några år sedan trodde många att internet skulle äta upp alla andra medievanor. Att nätet skulle ta död på tidningar, radio och tv. Men nu visar det sig att vår mediekonsumtion inte var ett nollsummespel. Vi gör i stället allt fler saker samtidigt.
I förra veckan presenterade forskaren Olle Findahl rapporten ”Svenskarna och internet 2010”. Statistiken visar att hälften av internetanvändarna någon gång ser på tv med en dator i knät och att en tredjedel närapå gör det dagligen.
Bakom sifforna döljer sig en tidsanda där frånvaron av stimulans betraktas som ett hot och där uttråkning skrämmer oss mer än något annat. Vi försöker därför ha i gång så många flöden som möjligt samtidigt, eftersom det ger en känsla av säkerhet. Medierna har förvandlats till nödutgångar – och vi ser till att hålla dem på vid gavel. Vi zappar inte mellan datorn, telefonen och tv:n för att nå något, utan för att fly något. Som ett resultat är vi ständigt på väg någon annanstans mentalt och klarar allt mer sällan av att vila i stunden.
Jag kan minnas hur tråkiga vissa dagar kunde vara när jag var liten. Hur jag låg på soffan utan det enda minsta att göra. Inget att se på tv, inga tidningar att läsa, ingen musik att spela, ingen att ringa – bara tystnad och tråk. Och att en hel dag faktiskt kunde vara så.
Gunilla Bergströms barnbok Lycklige Alfons Åberg kom ut 1984 och är skriven för en sådan tid. I boken klagar både Alfons och hans pappa på att det är så tråååkigt att julen är över och att de inget har att göra. Men farmor bara fnissar och säger märkliga saker som: ”Det är bra”. Till slut förklarar hon att man faktiskt måste ha tråkigt ibland för att kunna ha roligt senare.
Dagens ungar begriper ingenting av det resonemanget. Är farmor knäpp eller? Bautatokig!
Om en tråkighetslucka förr kunde mätas i timmar är den numera nere i sekunder. Så fort något blir det minsta ointressant, måste det genast ersättas: ett annat spel, ett annat program, fort-fort-fort!
Det här är inte bara en förändring som rör unga. Beteendet sprider sig i alla åldersgrupper. Själv minns jag inte ens sist jag hade tråkigt på det där gamla sättet – men jag har inga svårigheter att se mig själv maniskt letande framför datorn eller telefonen efter nästa intryck, innan det förra ens passerat.
Inget tyder på att vi kommer att gå tillbaka till ett annat sätt att vara. Från och med nu är det så här vi är. Men någonstans misstänker jag att framtiden kommer att utvisa att det i slutändan är en ganska klen tröst för oss att vi aldrig har tråkigt.
