Krigsbrottskommissionen vid Rikskriminalpolisen har totalt inlett cirka 15 förundersökningar mot personer i Sverige om grova brott mot folkrätten. De flesta handlar om exempelvis misshandel, våldtäkter och mord under krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Som SvD berättade i går arbetar kommissionen just nu aktivt med fyra utredningar.

- Det är fyra utredningar som går på högvarv, bekräftar Anders Wretling, chef för rikskriminalens utredningssektion.

En av dem som utsatts för övergrepp är en 36-årig bosnisk man som i dag bor i Norrköping. Sommaren 1992 satt han inspärrad i de ökända serbiska fånglägren Omarska, Manjaca och Trnopolje.

Mannen är engagerad i Koncentrationslägerfångars förening i Norrköping som har ett hundratal medlemmar med bosnisk bakgrund.

- En del har själva suttit i lägren och utsatts för tortyr eller andra övergrepp. Andra har förlorat sina barn i lägren, säger mannen som vill vara anonym.

Föreningen kämpar för att övergreppen mot civilbefolkningen under Bosnienkriget 1992-95 inte ska glömmas bort. 36-åringen välkomnar att polisen arbetar för att sätta fast krigsförbrytare i Sverige.

- Det är positivt, men vi får se vad utredningarna kan leda till. Personligen tycker jag att det går segt, det har ju hunnit gå 16 år.

Han känner till före detta fångar som har sett förövare från lägren gå fria i Sverige, men säger att inte är särskilt vanligt.

Vid Röda korsets center för torterade flyktingar i Stockholm händer det att patienterna berättar att de sett sina torterare på gatan. Många tortyrskadade lider av posttraumatisk stress och det betyder att det räcker med små händelser för att de ska må dåligt.

- Det kan räcka att känna lukten av samma rakvatten som torteraren hade för att man ska få en flashback – och ångest och mardrömmar, säger verksamhetschefen Rigmor Gillberg.

Att se den person som är ansvarig för tortyren är naturligtvis ännu värre.

- Det säger sig självt att det är fruktansvärt och sätter igång en massa saker både i huvudet och i kroppen.