Bläddrar i programmet till Stockholms filmfestival för juniorer den 6-13 april. Årets tema är Stoppa våldet mot barn och unga. ”Ett sätt att kämpa mot barns utsatthet är att synliggöra den.”
Så för mellanstadiet finns ”Girls rock!”. I den sägs åttaåriga Palace, röd i ansiktet , vråla ”Are you ready to rock¹n roll?” Om man vet att rock¹n roll faktiskt syftar på sex känns det, i en tid av kritik av sexualisering av det offentliga rummet, märkligt att just denna rulle hamnade på repertoaren. Men jag är fel ute, det gäller kön i social bemärkelse. För i dokumentären visas flickor göra skrikövningar och självförsvarspass eftersom ²kön inte ska vara ett hinder”.
För högstadiet rekommenderas ”Beautiful Bitch” om femtonåriga Bianca som smugglas i en baklucka från livet på gatan i Bukarest till en tillvaro som ficktjuv i Dusseldorf. Av en före detta polis.
I ”Bunny Chow” kämpar muslimske Joey med att sammanfoga sin komikerdröm med sin tro. Hur det är att uthärda en vardag av mobbning handlar filmen ”Klassen”, som innehåller ”flera starka scener som kan upplevas som obehagliga”. I nästa film strövar den unga flickan Iska bland ödsliga industriområden och förfallna hus för att leta efter skrot som hon kan sälja. Hon luras på sina fynd, återvänder tomhänt hem till en ursinnig mamma som ”straffar” henne. Hon rymmer. Och hamnar i en annan minst lika hård verklighet.
Kompisarna Ngabo och Sangwa kämpar i filmen Munyurangabo för sitt uppehälle i den rwandiska huvudstaden Kigali. De drar och allt de får med sig är en stulen machete. Men Ngabo är tutsi. I beskrivningen av filmen Queo ställs frågan rakt ut: ”Hur klarar man sig när fördärvet hela tiden väntar runt knuten?” Keros prostituerade mamma dog av att dricka det giftiga medlet Kerosen. Han lever på gatan och rånar gringos. Filmen är ett porträtt av en ung människas totala utsatthet och om hur det är att inte ha något hem eller familj och att aldrig ha någon att luta sig mot när man växer upp i en brutal verklighet. ”Quero innehåller flera starka scener som kan upplevas som obehagliga.”
Att se film på Junior är gratis. Jag förstår det. Men pengar är inte allt. Hur är man funtad om man trots annonseringen ändå dyker upp? De som gör det får antas tillhöra en stentuff grupp med hårda nerver, ett avantgarde berett att kämpa för andra barns utsatthet så fort de blivit informerade om den. Eller så kommer de mest väluppfostrade, som inte vill verka ointresserade och kritiska mot vuxna festivalarrangörer.
Det enda som med säkerhet kan sägas att finns det en enda tonåring närvarande när ljuset släcks, måste man ta rapporterna om de psykiskt utmattade tonåringarna i Sverige med en nypa salt.
De vuxna på film uppför sig mardrömslikt. I verkligheten vill vuxna stoppa våldet mot barn och unga genom att utsätta dem för det. Och sen måste tonåringarna hantera de vuxnas oro för att de mår dåligt.
Hur orkar ungdomen nuförtiden?
