KOLUMN | 6 april

I veckan gick jag på bio och såg ”Good Night, and Good Luck”, en dramadokumentär om 1950-talets USA. Den skildrar tv-bolaget CBS programledare Edward R Murrow och hans strid med den maniske kommunistjägaren senator Joseph McCarthy. Det är en intressant film i svartvitt om en tid, för bara 50 år sedan, då häxjakten fick en modern uppföljare och medeltidens mörker drog genom ett så kallat upplyst samhälle.

Berättelsen ger en anledning att fundera dels över vad tv utvecklats till, dels över vad som kan vara dagens häxjakter – och det ska jag göra någon gång, men i väntan på så djupa tankar är det något annat som slår mig med hur 1950-talet markeras i filmen:
Där pågår ett helvetiskt rökande.

Programledaren Murrow tänder alltid ännu en cigarett just som sändningen ska börja och håller den sedan litet kokett bredvid ansiktet medan han talar in i kameran. Fast det skulle väl uppfattas som manligt snarare än kokett. Röken ringlar sig uppåt i strålkastarbelysta bågar.

Under redaktionssammanträdena ligger tobaksdimman tung i rummet och själva tändandet av cigaretter åt varandra är en viktig del i personernas samspel.

Rökandet blir till en tidsmarkör lika stark som de svartvita bilderna och det raspiga ljudet i de inklippta äkta 50-talscenerna med McCarthy och andra. (I måndags tog biografen Victoria för övrigt den effekten ett steg för långt genom att ha en trasig högtalare som 50-talsbrummade mest hela tiden.)

I filmen finns också ett reklaminslag där en tv-presentatör börjar med att redogöra för att just detta CBS-programs tittare enligt undersökningar visat sig ligga över genomsnittet i intelligens och fattningsförmåga. Inte så konstigt då, säger han och tar några bloss, att just ni väljer att röka KENT...

Allt detta rökande placerar som sagt filmen i en annan tid. Det får mig att undra vad som i framtidens ögon kommer att datera de filmer som görs i dag.

Faxapparaterna är redan på listan: Solklart skymningsfenomen i det döende 1900-talet. Mobiltelefonerna är väl en given sak också. Det kommer inte att dröja många år innan det här med att gå på gatan och hålla en apparat mot örat uppfattas som skrattretande gammaldags. Förhoppningsvis är beteendet att tala väldigt högt rätt ut i luften på allmän plats om ointressanta saker också något som biopubliken på nästa 50-tal, 2050-talet, kan le överseende inför.

Sedan finns det ett missbruk som, i likhet med 1950-talets rökning, kan komma att bli vår tids signalbeteende: godisätandet. Fem – tio meter långa rader av lösgodisholkar i våra matvaruaffärer säger något om dagens jakt på en snabb kick. De säger också att uppfattningen att sockret är ett gift inte slagit igenom. Jag vet en tidningsredaktion där chefredaktören bjuder sin personal på stora skålar godis varje fredag. Rökarna, dessa 50-talsreliker, får stå utomhus och frysa medan godisgrisarna snaskar i uppvärmda lokaler. Uppskattat och okontroversiellt nu, men 2050 ser man kanske tillbaka på sockerfrossandet med förfäran, som om hon i dag hade ställt fram stora bunkar med cigaretter och cigarrer.