Om flickorna som tvingas leva hedersrelaterade liv, med sin oskuld som familjens pant, är det tyst.
KOLUMNISTER
måndag
Lars Berge
TISDAG
Clemens
Poellinger Susanna Popova Susen Schultz
ONSDAG
Richard Swartz
torsdag Cordelia Edvardson Lars Ryding
FreDAG
Anna Larsson
Lördag
Karin Thunberg
Söndag
Rolf Gustavsson
9 Kommentera kolumnen på svd.se/kolumnister
Vad skulle hända om svenska flickor skulle tvångsgiftas och oskuldtestas? Vad skulle medier och myndigheter göra? Och hur skulle den allmänna opinionen reagera?
Vi vet ju alla svaret - det skulle bli ett enda stort ramaskri. Varför är det då så tyst om det förtryck som flickor och unga kvinnor bland de nya svenskarna utsätts för?
Det var utgångspunkten för en debatt som Kulturell förening för kurder i Sverige arrangerade i föreningslokalen ute i Husby i onsdags kväll. Själv satt jag i panelen och försökte förklara:
”Förorten är okänd mark för journalisterna (jag har bott i Stockholm i 15 år men aldrig tidigare satt min fot i Husby).
Det är svårt att få någon med egen erfarenhet att berätta, så vem ska vi prata med? Det är också ert ansvar att tipsa oss om vad som händer...”
Jag var en usel försvarsadvokat. För den engagerade publiken hade ju ringt medier och tipsat flera gånger men ingen ville skriva, göra radio- eller tv-reportage ändå. Tidningarna, förklarade de, tar inte ens in deras debattartiklar.
Journalisterna var snabbt på plats under upploppet i Ronna. Frustrerade invandrargrabbar och gängvåldtäkter i förorterna har sin givna plats i svenska medier. Men om alla andra nya svenskar nämns knappt ett ord. Om engagerade, progressiva grupper som vill förändring, som mina värdar i Husby, hörs inte ett knyst. Och om flickorna som tvingas leva hedersrelaterade liv, med sin oskuld som familjens pant, är det tyst.
Visst, vi rapporterade om hedersmorden på Pela och Fadime. Men alla de andra flickorna då?
En kartläggning som gjordes av länsstyrelserna i Sverige förra året visar att över 2 000 fall av hedersrelaterat våld finns
registrerade hos myndigheter och organisationer. Och då pratar vi om REGISTRERADE fall av VÅLD. Om flickor som har tagit steget och vågat berätta. Hur många som får sina liv begränsade i det tysta, kan vi bara gissa.
Men vi kan markera att det är fel. Vi kan sluta tassa på tå för kulturer och människor som i religionens namn vill inskränka individens frihet. För det är den friheten vårt sekulariserade och upplysta samhälle vilar på. Det är den vi erbjuder utsatta människor som kommer till oss från andra, mindre demokratiska länder. En frihet som gäller alla - barn, kvinnor och män - som vi ska vara stolta över och försvara. Allt annat är ett svek.
Riksdagens tvärpolitiska barngrupp är på rätt väg när de i en ny motion skriver att det bör utredas om lagen ska skärpas för att ”få fler fällande domar och exempel på vårt samhälles totala avståndstagande och fördömande av alla handlingar som innebär att flickor och kvinnors frihet begränsas och kränks, oavsett orsak och motiv”.
Men utredningarna tar tid och
övergreppen pågår nu. Att tvinga en flicka att leva ett hedersrelaterat liv är psykisk misshandel. Punkt slut.
”För mig är medborgarskap något könlöst”, skriver grundaren till den franska motståndsrörelsen ”Varken hora eller kuvad” i sin bok med samma namn. Så är det tänkt och det är vår skyldighet att tillsammans - medier, myndigheter och allmänhet - visa att det också är det som gäller.
