Möjligen är det orättvist att påstå att Fredrik Reinfeldt inte vet vad han vill. Men jag vågar påstå att han i så fall omsorgsfullt döljer sina intentioner.

Den slutsatsen drar jag efter den drygt en timme långa så kallade återrapportering som statsministern genomförde i Riksdagen i tisdags om toppmötet i Bryssel. En till synes helt intetsägande tillställning som faktiskt avslöjade en statsminister i spagat.

Regeringens viktigaste besked till Riksdagen var att det för närvarande inte finns några besked att ge. Regeringen har med brett stöd i Riksdagen framfört Sveriges villkor för samverkan med den nya gemensamma Finansinspektion som eurogruppen planerar. Men ännu är det oklart i vilken mån dessa villkor blir uppfyllda.

Ett centralt villkor gäller Sveriges möjligheter att utöva inflytande i en institution som Sverige valt att stå utanför. Den nya myndigheten skall ju ligga inom Europeiska Centralbanken (ECB) som är de 17 euroländernas centralbank.

Så driver Sverige på nytt in ett klassiskt dilemma. Vi vill gärna vara med och bestämma eftersom svenska banker berörs, men vi vill inte betala inträdesbiljetten. Åtminstone inte fullt pris. Helst bara nolltaxa. Så var det också på 1980-talet då Sverige som Efta-land ville ha alla fördelarna på den gemensamma marknaden och dessutom vara med och bestämma dess regelverk, men utan ett medlemskap i dåvarande EG.

Kreativa tjänstemän på Efta-sidan uppfann former för ”gemensamt beslutsfattande” som på fullt allvar kallades ”osmos”. Det var rent önsketänkande. Osmosen visade sig vara snömos. Det är den norska modellen.

I tisdags valde Fredrik Reinfeldt att skjuta dilemmat på framtiden, men han anar förmodligen att Sverige måste pruta på sina betingelser om man vill gå med. Det blir mycket intressant att följa när han skall resa sig ur spagaten.

Eftersom Europafrågan splittrar opinionen, inom regeringen och inom oppositionen, betraktar alla den som en icke-fråga och sopar den under mattan. Problemet är bara att denna icke-fråga återkommer på förhandlingsbordet och ställer Sverige i beråd.

Tongivande politiker inom EU tar sedan några veckor initiativ för en rekonstruktion av EMU. De vill reparera brister i uppbyggnaden av den gemensamma valutan. Försummelserna har varit kända från början och efter fyra års finanskris har rekonstruktionen blivit oundviklig. Den gemensamma finansinspektionen är bara första steget i en ”bankunion” som i sin förlängning är tänkt att ingå i en ”politisk union”.

Det återstår givetvis många problem, men färdriktningen och ambitionerna är tydliga. En påtaglig konsekvens är att klyftan fördjupas mellan eurogruppen och EU:s övriga medlemsländer.

Om det i Sverige hade funnits ett genuint intresse för Europa så skulle redan regering och opposition tagit ställning till den rekonstruktion som nu diskuteras i Europa. Tiden rinner ut för Sveriges politiskt bekväma, passiva icke-politik.