China Daily, det kinesiska kommunistpartiets ledande engelskspråkiga tidning avslutar sin artikel om lördagens upplopp i Lhasa med historien om hur en rödklädd kinesisk flicka fångas in av den tibetanska mobben och misshandlas tills hon blöder från huvud och kropp. Livrädda kineser har gömt sig i sina butiker och berättar fruktansvärda historier från de tibetanska upploppen. Kinesisk tv visar hur tibetaner och munkar slår in rutor på kinesiska butiker och tänder eld på bilar. Kinesiska bloggare uttrycker sin vrede över tibetanernas otacksamhet för alla de pengar Kina pumpat in i Tibet för att hjälpa tibetanerna och undrar sarkastiskt om inte buddhismen förespråkar ickevåld snarare än våldsamma upplopp.

I västerländska medier publiceras intervjuer med Dalai Lama och rättighetsorganisationer som Free Tibet Campaign. Analytiker luftar sina farhågor om urskillningslöst kinesiskt dödande och det senaste dygnet har ett flertal regeringar, inklusive Storbritannien, USA, Indien och Frankrike uttryckt oro över utvecklingen och manat Kina att visa återhållsamhet i sina reaktioner mot de protesterande tibetanerna. Det höjs röster om bojkott av OS.

Informationen i kinesiska och västerländska medier kunde knappast vara mer annorlunda och det är helt i sin ordning. I alla fall för de kinesiska ledarna som inte bara har den internationella opinionen att tänka på utan också sina egna nationella intressen. De vill göra allt för att isolera händelsen och få den att framstå som organiserad av en liten klick tibetanska ledare, helst i exil och centrerade runt den allt mer från Peking distanserade Dalai lama. Situationen är oerhört oönskad och desperat för Kina som inte vill ha en inhemsk debatt om vad som just nu pågår i Tibet. Kina behöver visa att landet är stabilt och att regeringen har makten och de behöver stöd från sitt folk om de skulle behöva ta i med hårdhandskarna. Något de helst vill undvika. Men, om protesterna visar sig vara väl organiserade och långvariga, kan de kanske bli tvungna till detta enligt den kinesiska logiken. Det skulle vara en betydligt större inrikespolitisk prestigeförlust att i nuläget börja kompromissa med Dalai lama. Absolut deadline för lugn i Tibet är den 21 juni då OS-facklan ska bäras genom Lhasa. Oroligheterna måste vara över långt innan dess.

Rapporterna om vad som egentligen händer just nu i Tibet är av naturliga skäl motsägelsefulla och svåra att verifiera. Få personer med kännedom om förhållandena vill gå ut med namn i rädsla för att få framtida problem med de kinesiska myndigheterna. Tids nog kommer det säkert fram vad det är som händer men de mest brutala bilderna kommer aldrig att visas. Det finns bara en journalist för en internationell nyhetsorganisation på plats i Lhasa, James Miles för The Economist, och han gör vad han kan för att rapportera. Dessutom finns en uppsjö av mobiltelefoner och privata internetabonnemang som myndigheterna inte hinner kontrollera. Men än så länge är det mesta som rapporteras från centrala Tibet styrt av Kina för den kinesiska publiken.

Känt är att protesterna har spridits från den historiska och administrativa huvudstaden Lhasa till de etniskt tibetanska områdena Amdo och Kham i de angränsande kinesiska provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Tusentals personer rapporteras ha protesterat kring viktiga kloster i byarna Xiahe, Aba och Tongren. Poliser och demonstranter har drabbat samman och det finns uppgifter om ytterligare många tiotals döda. Den totala dödssiffran för de nu hårt kontrollerade upploppen i Lhasa anges mellan Kinas officiella 13 (angivna som kineser dödade av den tibetanska mobben) och den tibetanska exilregeringens över 80 (angivna som tibetaner dödade av kinesisk militär och polis).

De senaste 20 åren, sedan massiva demonstrationer i slutet av 1980-talet ändade en period av relativ kinesisk öppenhet, har Kinas ockupation av Tibet i första hand varit ekonomisk. Kina, som i den ekonomiska yran monterat ner stora delar av sitt eget kulturarv, har obefintlig förståelse för tibetanernas värnande av traditioner, religion och historia. Troende tibetaner och de i gamla tider oerhört mäktiga munkarna anses som bakåtsträvare och landsförrädare. Kina pumpar in pengar och kompetent kinesisk arbetskraft i Tibet genom infrastruktur och bostadsbyggande. De anser att de hjälper sina fattiga men bakåtsträvande och ofta ekonomiskt inkompetenta landsmän.

Tibetanerna ser en strukturell diskriminering. För att komma någonstans i det kinesiska samhället tvingas de säga nej till sin tibetanska identitet, språk, religion och kultur. De utsätts ständigt för provokationer och maktdemonstrationer av kinesiska privatpersoner, företag och myndigheter. När nu tibetanerna ger igen på Kina, just som landet genom OS ska ta steget som en fullt ut accepterad del av världssamfundet, ses inte detta med blida ögon i Kina. I all synnerhet inte som kinesiska medier uteslutande rapporterar om tibetanernas ensidiga våld mot etniska kineser.