LONDON

Det är väldigt svårt att just nu tro på informationen att Margaret Thatcher fortfarande faktiskt är vid liv.

Sedan gigantiska affischer med Meryl Streeps fulländade förvandling till Baronessan Thatcher i filmen The Iron Lady började möta en vart man än gick i den här staden har diskussionen om denna konservativa premiärminister och politiska 1900-talsgigant formligen exploderat. Än mer accelererade den när filmen till slut hade premiär i fredags.

Jag tror aldrig att jag har hamnat i så många politiska debatter som under den gångna veckan. Och alla har de handlat om Thatcher. Det är knappast någon nyhet att hennes inflytande hänger som en enorm skugga över det här forna imperiet.

Men trots att till exempel Labours Ed Milliband i dag retroaktivt försvarar många av hennes hårda beslut så blir det nästan plågsamt ensidiga samtal och texter att idissla till slut.

”Ärligt talat får blotta tanken på henne mitt blod att koka”, skriver en högst respekterad filmkritiker i sin recension av The Iron Lady.

I ett tv-program diskuteras det om hon var en matriarkal ikon, en feministisk förebild eller, som de flesta professionella feminister anser, dess raka motsats?

Att hon blev Storbritanniens första kvinnliga premiärminister kan ingen ta ifrån henne, det är alla överens om. Men – som författaren och debattören Bidisha uttrycker det – någon syster var hon inte. Eftersom hon bara förespråkade exakt vad män i generationer före henne hade förespråkat och snarare stängde än öppnade en enda dörr för andra kvinnor än sig själv.

Jag har tagit del av betydligt hårdare vitriolosande kommentarer än Bidishas kring pubbord och på kaféer, många av dem fortfarande så genuint arga och provokativa att jag inte vågar försöka återge dem.

Några uttrycker till och med ilska över att man ens har gjort den här filmen om henne.

–De försöker framställa Thatcher som en riktig människa med känslor, kapabel att känna kärlek, i stället för som det monster hon var, sade en vän upprört när vi lämnade biosalongen.

Detta hat är så djupt rotat att jag, som ändå tillhör den generation som växte upp mitt i den anti-thatcheristiska kulturella indoktrinering som präglade brittisk pop och kultur kring 1980-talets mitt, faktiskt lyckas bli en smula skrämd av denna våg av kroniskt förakt. Även om jag har full förståelse för mycket av det.

Det ena som skrämmer mig är hur ingen talar om henne som om hon ens levde. Som vore hon ett föremål på The British Museum. Det andra är hur Thatcher alldeles ensam får symbolisera något som alla de män som samtidigt befolkade den herrklubb som Westminster var – och fortfarande är – tilläts borsta av sig och gå vidare.

Men för varje ens milt vänsterorienterad liberal britt förblir just Thatcher ensam ondskan personifierad. En kvinna som i dag fortfarande andas någonstans på ett privat sjukhem i norra London. Svag och dimmigt dement gör hon i sina få stunder av klarhet inget annat än saknar sin man Denis som gick bort 2003.

LÄS OCKSÅ: Monster eller gudinna - kulingstyrka i debatten

LÄS OCKSÅ: Andres Lokkos blogg